Vädergudarnas symfoniorkester
29 Dec 2008 3 kommentarer
Fredag 26 december
Under större delen av dagen lyste solen från en klarblå himmel och vinden hade någorlunda lagt sig till ro. Iförda långbyxor och med långärmade jackor i beredskap gick det att ligga i solstolarna för att läsa och slumra en stund. Framåt eftermiddagen tätnade molnen och siade om en närstående väderleksförändring.
Våra husbilsvänner Eila och Ingemar
Det milda vädret lockade ut de flestaav oss, som tidigare mestadels hade kurat i husbilar och husvagnar i väntan på att vädergudarna skulle förbarma sig över alla frusna och huttrande varelser. Det blev under dagen en del småprat med de närmaste grannarna från Holland, England och Tyskland. Engelsmannen, som tillsammans med sin fru bor mitt emot oss, fortsätter att tillverka små sirliga smycken av gamla engelska mynt med hjälp av fina verktyg och lupp, medan hans fru sitter inne i förtältet och lägger ett stort pussel. Holländaren löser mestadels sudoku, medan hans fru ägnar mycket tid åt förberedande matlagning.
Längre upp på vår camping-gata, där det också bor ett par holländare, passade jag på att bekanta mig med en förtjusande kattfröken, ”modell norsk skogskatt”, iförd en silkeslen, gråmelerad päls. Matte berättade, att hon arrogant avvisar alla försök till närmanden från andra katter. På tal om katter är det betydligt färre katter på campingområdet i år jämfört med förra året.
För några dagar sedan upptäckte Ingemar på ett kontoutdrag från banken, att man vid en bensinmack nära Jérez förutom betalning för bensin hade debiterat ytterligare 30 Euro samma dag. Det vore nog en utopi, att ringa till bensinmacken för att utan språkförbistringar försöka reda ut detta. Det löste sig dock på ett mycket bra sätt. Flickorna i receptionen var villiga att hjälpa till och nu väntar vi på en förklaring, när det åter blir vardag.
Utan påtaglig anledning har jag känt mig lite melankolisk under några dagar. Det är jul och visst saknar jag barn och barnbarn, men man kan inte få allt samtidigt. Jag har tillbringat åtskilliga minnesvärda och mysiga jular hos min dotters familj på Ekerö, där även Ingemar under senare år varit med. Töserna har verkligen tagit honom till sitt hjärta, vilket gläder mig. Min dotter och jag har haft kontakt flera gånger under juldagarna och det känns bra. Ingemars dotter med sambo är i Thailand och de verkar ha trevligt, men vi väntar med spänning på att få läsa deras resedagbok.
Även min sons familj befinner sig i Thailand och har varit där ca 2 veckor. Vi fick ett e-mail, när de befann sig i Phuket, efter att ha vistats i Bangkok ett par dagar, där de kvinnliga familjemedlemmarna tydligen hade gått en ordentlig shoppingtur. Jag blev lite orolig, när vi inte hörde någonting till jul, men det kanske är för dem som för oss. Man har sällan uppkoppling till Internet. Mina e.mail inför julen blev nog också åtskilligt försenade p. g. a. dåliga uppkopplingar. Tidigt på juldagsmorgonen SMS-ade jag till barnbarnen och fick svar från äldsta flickan, att de satt i en bil på väg till ett nytt hotell. Då kunde jag andas ut.
Idag kom Ingemar utan förvarning hem med en bukett gula blommor, som han hade plockat åt mig. Vad glad jag blev! Den gåvan kom från hjärtat och den fina gesten suddade ut de sista resterna av melankolin.
Sent på eftermiddagen tog vi en längre promenad i bostadskvarteren och passade på att handla lite i den närbelägna affären. Nära campingen finns ett stort sportcenter, där vi vid tillfälle ska undersöka inomhuspoolen närmare.
Inte heller idag hade vi någon uppkoppling på Internet. Tydligen hade en supporter i alla fall varit här, för sent på kvällen fanns det anslutning under en kort stund.
Lördag den 27 december
Idag var det mulet och det knappt förnimmbara duggandet sent på eftermiddagen övergick snart i tilltagande regn, samtidigt som kastvindarna gjorde att en del lösa föremål började leka ” Inte stöta marken”, så det var bara att plocka undan stolar, bord och en del juldekorationer.
Medan jag önskade få en alldeles egen stund för hudvård på förmiddagen, försvann min sambo till den andra Ingemar, där de båda männen snart satt djupt försjunkna i datorns alla mysterier och bl.a. med tydlig framgång lyckades lägga in en massa koordinater till husbilsplatser.
Under tiden passade jag på att ge Eila en skön hudvårdsbehandling. Utökat med det silkesmjuka serumet ur Sonyaserien, använde jag mig av det bästa hudvårdssetet, som finns inom Forever, nämligen Fleur de Jouvence. Det här setet har allt man behöver för en proffsig hudvård och är lätt att använda själv. Resultatet av skönhetsbehandlingen blev mycket tillfredsställande. Eila genomgick en föryngringskur och blev intresserad av att kunna fortsätta sköta sin hud med dessa förnämliga produkter.
Inte heller idag hade vi någon Internetanslutning och det lär dröja tills på måndag, innan någon kunnig person förbarmar sig över campingens trådlösa nätverk. På kvällen satte vi oss att titta på en från TV3 inspelad film med John Travolta, ”Get shorty”. Man får ju skylla sig själv, när man blir sittande framför en så dålig film, men hela tiden trodde vi, att den skulle bli bättre och att vi skulle få ett sammanhang. Icke, sa Nicke!
Vi somnade gott till regnets smattrande kaskader, men jag vaknade snart och fick inte en blund i ögonen på flera timmar, utan låg och lyssnade på toner och bullerljud från regn och blåst. Med lite fantasi kan man uppleva det som musik framförd av en symfoniorkester. Vinden svepte ibland förbi med flöjtliknande toner för att återkomma med basfiolsliknande tongångar, samtidigt som regnet smattrade på rutorna, som från en av batteristens mindre trummor. På taket dånade pukslagen i form av de stora regndropparna, som föll från träden.
En dag, när solen lyste
Nu är det jul igen……..
26 Dec 2008 Kommentera
Onsdag den 24 december
God Jul önskar vi er alla! Idag är det julafton och våra tankar går till nära och kära. På förmiddagen sa mitt yngsta barnbarn i telefonen, att hon ville ha snö och undrade, om vi hade någon. Även om vinden fortfarande är kall här, har vi ingen snö. Däremot har vänner via e-mail berättat, att både Örebro och Askersund är täckt av ett tunt lager nysnö och att Alsen har fått ett tunt lager av is. Ett vackrare julmotiv får man nog leta efter än ett snötäckt Askersund.
Vi tog det lugnt på morgonen och åt frukost med flera tända ljus på bordet, samtidigt som vi lyssnade på Jan Malmsjö och Carola, som sjöng stämningsfulla julsånger. Ute lyste solen, men den kyliga vinden inbjöd inte till att sitta ute.
Ingemar har läst en hel del under dagen, medan jag har skrivit i bloggen och laddat in en del foton. Vi vill tacka våra barn, barnbarn och vänner för telefonsamtal, SMS, e-mail och respons i bloggen. Det värmer hjärtat att kunna ha lite kontakt med er.
Vid middagstid packade vi ihop lite mat och dryck för att gå över till våra vänner, Eila och Ingemar, för att precis som förra året äta jullunch tillsammans. Vi hade beslutat oss för att trotsa kylan och försöka sitta ute. Vindskydd var uppsatta. Eila, som tidigare har arbetat med matlagning i ett hotell och är mycket duktig, hade gjort en underbart god gravad lax, Janssons Frestelse och Ris á la Malta. Vår medhavda senapssill och inlagda sill från Abba med kaviargrädde smakade också bra. Vi klarade av att äta det mesta utomhus, men till efterrätten och kaffet flyttade vi in och Eila satte på ett extra element. Ja, ja, men snart vänder det nog, så att det även blir varmare utomhus.
Julbordet är dukat
Julstämning i vår husbil
Nu är det julaftonskväll och den första juldagen är snart tillända. Vi har haft en fridfull dag, som vi är mycket nöjda med och vill nu önska er alla en fortsatt trevlig julhelg!
Torsdag den 25 december
Den kyliga vinden har mojnat lite idag på förmiddagen och termometern visar på +16,6 grader i skuggan. Några enstaka campinggäster bär kortärmade tröjor, men de flesta av oss föredrar långärmat och långbyxor.
Efter gårdagens jullunch blev det kvarvarande rester till lunch idag. På eftermiddagen var det så milt, att vi kunde sitta ute i solen hos oss och dricka kaffe tillsammans med Eila och Ingemar.
Idag har det inte varit någon som helst uppkoppling till Internet här på campingen. Hoppas att de kommer att åtgärda det i morgon!
Nu har jag hittat drömvillan härnere, så vi får nog åka hem och spara pengar. Den kostar nämligen ca 3.220.000 Euro! Om någon undrar var jag hittade den, så var det i ett engelskt – spanskt magasin. Jag har nämligen suttit ute och läst en engelsk tidning och ett mycket påkostat magasin från Sotogrande. Drömma och fantisera kan man alltid, men egentligen är jag mycket nöjd med situationen, som den är.
Tur att vi inte var i Spanien i September, när det var Gibraltars egen sångfestival. Då hade nämligen en av mina gamla favoriter, Demis Roussos, medverkat.
Även om soptipparna på sina håll är oändliga och man på åtskilliga ställen fortfarande gräver ner soporna, börjar man ändra sitt miljötänkande här i Spanien. Utefter vägarna ligger inte längre lika mycket skräp som förr och på många orter har man börjat med sopsortering. I San Roque-området har man haft dokumenterade miljödagar i skolorna med ”Rädda kusten-projekt”. Barnen har bl.a. studerat djur- och växtliv, avfall, giftrester m.m. utefter strandremsorna. I Sotogrande har studenter från hela Spanien haft symposium om klimat och miljö.
I Spanien finns många djurhem för herrelösa hundar och katter. I Estepona har en djurrättsorganisation dragit igång en kampanj. Man söker femton frivilliga, som tillsammans med femton herrelösa hundar vill gå en pilgrimsfärd från Estepona till Santiago de Compostela i vår. Det är en sträcka på 120 mil och man beräknar, att det kommer att ta sju veckor, om man går ca 2,4 mil/dag. På väg kommer man att besöka föreningar och skolor, samt hålla anföranden på gator och torg. Det har visat sig, att många lämnar sitt djur efter minsta lilla misslyckande. Varje pilgrim får betala 340 Euro/vecka, som då inkluderar mat och logi. Även andra ”pilgrimer” är välkomna att gå sträckan. Man kan även sponsra en hund med 1 cent/kilometer.
Spanien har en suveränt duktig skulptör, Marco Augusto Dueñas, även kallad ”The Lord of the stones”, som kommer att vara den förste spanjor, som har en skulptur i St. Peterskyrkan. Hans skulptur ”Santa Rafaela Maria” , som är uthuggen ur ett enda marmorblock är 6 meter hög. Dueñas säger, att den klassiska, figurativa stilen håller på att komma tillbaka, därför att det på sluttampen är den stil, som överlever och som var och en förstår. Konstnären är född och uppvuxen i Cordoba och hans största projekt för övrigt är 50 mycket stora skulpturer, som representerar de mest betydande personerna i Cordobas historia. Dessa ska vara färdiga inför Cordobas nominering till ”Europas kulturella huvudstad år 2016”. Jag, som älskar de gamla klassiska skulpturerna, skulle vara mycket glad, om jag innan dess hade möjlighet att få se några av hans verk.
Oj! Här sitter jag i lugn och ro och filosoferar om Spanien av idag, utan tanke på att klockan är ganska mycket. De här stunderna på kvällen, när jag kan göra ett sammandrag av dagens upplevelser i stort och smått är så mycket värda. Nu är det emellertid dags att sova.
Äntligen tvättdag
24 Dec 2008 Kommentera
Tomtarna kommer
Tisdag den 23 december
Det är kallt! Brrr!!! Trots den kyliga vinden satt en och annan engelsman ute i sandaler och kortbyxor.
När vi kom till campingen igår, hördes snart glad julmusik. Först trodde vi att det var en granne, som spelade, men snart såg vi en av campingens bilar, som med personal vid ratten for runt för att önska campinggästerna ”God Jul”. Två små tomteklädda barn lämnade ett paket med tillhörande julkort. I år fick vi en vacker jultomte att ställa på bordet. Förra året innehöll paketet en ljuslykta.
Idag skulle det tvättas. Jag sorterade tvätten och bad Ingemar att lägga in den första omgången i ”Muy caliente” d v s 60 grader i den närbelägna tvättinrättningen, medan jag lagade frukost. Först tar vi alltid en liten bägare ”Aloe Vera Gel”, bra bl. a för att hålla magen i trim och en del bakterier borta. Müslin utökades med några valnötter och torkad frukt och vi drack en stor kopp grönt te, ”Kejsarens blomma”, till baguette inköpt på Carrefour och hårt bröd från Sverige. Normalt brukar vi nöja oss med ost som pålägg, men idag, dagen före julafton fanns det även kokta skinkskivor på bordet, som visade sig vara både smakrika och goda. En nyöppnad spansk ost höll också måttet. Ett glas juice och varsin apelsin fulländade måltiden.
En holländska, som bor granne med oss, kom över och pratade om Forever´s Aloe Vera-produkter, som vi är återförsäljare för och menade, att de är bra. Om någon av er, som läser det här, vill veta lite mer, kan ni gå in på min hemsida och läsa. http://www.myaloevera.se/ingerhl/hem
Även vår vän Ingemar med sin lilla pigga hund, Falco, kom på en liten visit.
Solen lyste och det blåste ganska friskt, vilket gjorde att tvätten torkade snabbt. En andra tvättomgång med 40-graderstvätt hängde också snart på tvättlinorna. Ett par fåglar sjöng i trädet bredvid. Det luktade gott och jag njöt av att få gå och hänga, plocka in och sortera kläderna. Skönt att allt är rent igen!
Vi var nog ganska trötta båda två idag, så för övrigt har vi tagit det lugnt. På kvällen, när jag tänkte skicka en del julhälsningar till släkt och vänner, var det lite struligt med uppkopplingen till Internet, men förhoppningsvis går hälsningarna fram i morgon bitti.
Åter till Atlantkusten och Conil
24 Dec 2008 Kommentera
Måndag den 22 december
Även idag strålade solen från en molnfri himmel. Vid horisonten mot Afrika ligger dock sedan flera dagar tillbaka en tjock molnbank. Vi hade beslutat oss för att åka till Conil idag för att fira julen där. Vi hade ett annat ärende också, vi behövde tvätta. Tvättsäcken var överfull.
Efter en lugn frukoststund gjorde vi oss i ordning för att lämna Medelhavets strand och bege oss mot Atlantkusten. Vi sa adjö till den tyske mannen, som kom gående från centrum, där han hade inhandlat det nybakade frukostbrödet. Med öron, tassar och svans fladdrande åt alla håll kom den svarta hunden farande mot mig som ett koncentrat av glädjefylld livsbejakelse, varefter han landade vid mina fötter för att bli bejakad. Hans husse tänkte stanna här några dagar och undrade, om vi skulle komma tillbaka. Vi sa, att till Sotogrande återvänder vi alltid.
Trafiken flöt bra, även om den kanske var lite hetsigare än vanligt, men det är ju bara två dagar kvar till julafton. I bergsområdet omkring Gibraltar tätnade molnen, men det blev ingen nederbörd. De gula blommorna med sina klöverliknande blad, som är så vanliga i Spanien, låg som heltäckningsmattor i omgivningarna och är jämfört med förra året kraftigare. De små narcisserna stod i sin vackraste blomning ute på ängarna. En och annan bonde var ute och harvade sina ägor.
Vi behövde handla både mat och dryck och stannade vid Carrefour utanför Algeciras. Ingemar gick för att hämta vatten, mjölk och lite vin. Jag begav mig genast till fiskdisken för att ta en kölapp. Ett par tjocka pangafiléer hamnade i vår kundvagn, liksom en bit lax till Ingemar och en påse jätteräkor till mig. Mums! Skaldjuren är gudomligt goda. Synd att Ingemar är allergisk mot dem! Jag hade gjort en inköpslista, men det tog ändå tid att handla bland alla julhandlande människor. När vi kom ut, konstaterade Ingemar att vi hade varit inne nästan två timmar. Oj, vad tiden går fort, när man har trevligt! Nu behövde vi mat och jag fyllde snabbt ett par tortillas med diverse godsaker, som vi avnjöt till ett glas vatten.
Färden gick vidare och snart närmade vi oss Conil, där Ingemar rattade fram till Repsol´s gasollager, som ligger strax bakom camping Rosaleda. Där fick vi snabbt byta vår tomma gasolflaska mot en full för 12 Euro. Inne på campingområdet letade vi upp en lugn ledig plats för husbilen, där vi hade bondens åker med spirande grönska framför oss. Vi hade lugna engelsmän och holländare som grannar. Skönt! Sedan vi hade etablerat oss och ätit räkor, lax och en rejäl sallad, tog vi en promenad för att leta upp Ingemar och Eila, som redan befann sig på området. De hittade vi på restaurangen, där det var julmiddag med flamencounderhållning för campingens gäster. Vi hade redan ätit och flamenco kände vi inte för ikväll. I morgon bitti var det dags att tvätta, så vi behövde sova.
Flygplan i husbil!
24 Dec 2008 Kommentera
Lördag den 20 december
I natt var det ovanligt varmt ute, närmare 12 grader. Det märktes också att värmen inte hade gått igång så mycket som tidigare. Natten var lugn fram till strax efter klockan 03.30, då det hördes upprörda röster ute på parkeringen. Mittemot den tyska bilen stod två mörka privatbilar parkerade. Mitt emellan dessa höll 6-8 män en mycket högljudd och upprörd diskussion. Tydligen handlade det om någon bil, mer uppfattade jag inte, där jag stod och försiktigt gläntade på rullgardinen framför det lilla stängda köksfönstret. Hur länge man höll på med ”förhandlingen” vet jag inte. Till slut åkte båda bilarna iväg och allt återgick till det normala.
På middagen tog vi en långpromenad runt Sotograndes stora hamnområde, där mängder av välputsade lyxbåtar låg vid kajerna. I början av året höll man på att bygga nya stora bostadskomplex, som enligt planritningar även skulle komma att inhysa åtskilliga butiker, alla med entrén ut mot gågatan vid vattnet. Utvändigt såg byggnaderna till stor del ut att vara färdiga. Påfallande var dock att samtliga öppningar, som skulle leda in till butikerna, var igenmurade, inte bara provisoriskt, utan det var ett välgjort arbete. Varför kan man verkligen fråga sig. Enligt tidigare uppgift skulle det här området invigas i december år 2008, men det har med största sannolikhet blivit uppskjutet.
Nu behövde vi inte känna oss ensamma på parkeringen längre, för under dagen hade det anlänt ett tiotal husbilar, såväl spanskregistrerade, som tyska, engelska och franska. Några andra svenskar syntes dock inte till. Idag hade solen lyst hela dagen och något varmt ytterplagg hade inte behövts. Flera kite-surfare samlades utefter stranden och människor spatserade i solen.
På kvällen gick vi en liten tur till hotellet för att titta på väderleksprognosen och läsa nyheter.
Söndag den 21 december
Grattis på namnsdagen säger jag till min trevlige och omtänksamme svärson Tomas!
Under natten blåste det en hel del, men vinden lugnade så småningom ner sig. Solen lyste och även om temperaturen inte inbjöd till att sätta på sig kortbyxor och sollinne, var det skönt att sitta ute i värmen för att läsa och dricka kaffe.
Jag ägnade en hel del tid åt att försöka ta del av nyheterna i de engelska tidningarna. I den ena upplagan kan man förresten läsa nyheterna på både spanska och engelska, om man nu behärskar båda språken. Den för årstiden ovanliga kylan kommenterades av såväl ortsbefolkning som ”övervintrare”. Man har haft minusgrader, där det normalt är betydligt mildare. Den mycket rikliga nederbörden har dock medfört att vattencisternerna nu är fyllda till ca 31 %. Förvånansvärt att procentsatsen inte är högre, men å andra sidan ser man fortfarande flodfåror, som är mer eller mindre uttorkade.
I det här området är det tämligen vanligt med narkotikasmuggling mellan Afrika och Spanien. och under november hade man gjort tre tillslag på båtar, varav ett i viken nedanför oss. Man har även tagit en del ledare för gangstergäng, som ägnar sig åt omfattande sedelförfalskning. Såväl Nordafrika, som Spanien och Syditalien var inblandade i denna lukrativa affärsverksamhet.
En lång artikel handlade om våra urlakade jultraditioner och hur barn i Spanien tävlar om vem som får de största och dyrbaraste julklapparna. Precis som hos oss sätter sig många föräldrar i skuld och har inga pengar under årets första månad. Man har konstaterat att skilsmässorna ökar markant under januari. Skribenten uppmanade läsarna att försöka bidra till att vända trenden, så att vi får tillbaka syftet med julen och våra ursprungliga traditioner. Något att tänka på även för oss i Sverige.
Tysken, som har husbilen parkerad nära oss, har en stor svart hund av för mig okänd ras. Han har en tjock, lurvig päls och är mycket godmodig. Visserligen försökte han inge respekt igår, genom att sätta sig bredvid vår bil och morra åt Ingemar, med det gick snart över. Idag hörde jag att han satt länge utanför ”sin” husbil och skällde. Jag sa till Ingemar, att hans husse säkert var borta. Mycket riktigt! Tysken hade gett sig ut på en cykeltur och ansåg att det hade blivit lite för långt för jycken. Han brukar vanligtvis följa med. Den mysiga hunden kände inga gränser över hur glad han var för att husse var tillbaka, så han for runt våra bilar som en virvelvind med flaxande öron och glada skall. Vi fick ta del av fröjden och han slog sig ner ett bra tag hos mig för att jag skulle få klappa honom. Djur är underbara!
Den tyske mannen, som är från Ruhrområdet och tycks åka ensam i sin bamsestora bil, har en cykel bakpå bilen och en scooter inne i rymliga skuffen. Han hade tänkt åka till Marocko, men hade inte fått inresetillstånd p.g.a. att han medför ett tvåsitsigt flygplan. ”Mycket ska man höra, innan öronen ramlar av”, sa min mormor och hon hade nog rätt.
Vi läser en hel del, när vi är här nere och försåg oss redan hemma med en hel del pocketböcker. Vi tycker båda om att lösa sudoku och även en korsordsbok finns med. Jag har en del skrivmaterial med, som jag håller på att sammanföra med tanke på barn och barnbarn. Gjorde en del i somras, men det är mycket som återstår. Ingemar har spelat in en hel del filmer från TV, som kommer väl till pass, när vi är ute med husbilen.
Framåt 18.00-tiden tog vi en kvällspromenad inne i stan och passade på att köpa färskt bröd i en liten glass- och brödbutik, innan vi gick hem och tittade på ”De tre musketörerna”.
Våra cyklar åter på plats
24 Dec 2008 Kommentera
En liten del av Sotograndes stora hamn för fritidsbåtar
Torsdag den 18 december
Även om vinden fortfarande är lite i kyligaste laget, är solen betydligt varmare och det var skönt att bara strosa runt på stranden i lugn och ro. Lite senare under dagen gick vi till den irländska puben för att kunna komma ut på Internet en stund. Ljudnivån på puben var mycket hög den här tiden på dagen och fick nöja oss med att kunna klara av ett par bankärenden samt kolla posten. Jag fick ett långt och trevligt e-mail från min son, som tillsammans med sin familj tillbringar några veckor i Thailand. De njuter av sol och bad. Det känns skönt, att de har det bra. Min dotters familj och jag SMS-ar en hel del. Skönt nog håller de på att tillfriskna efter veckans maginfluensa.
Inte heller idag syntes det till några husbilar, där vi är parkerade, men en större långtradare gjorde oss sällskap. Vi har konstaterat, att vi har det bra, mycket bra. Nu när regnet och den värsta kylan åtminstone tillfälligt har gett sig, känns det som under den föregående övervintringsresan och vi trivs och njuter av konsten ”att bara vara”. Många föredrar att ligga still på en camping under de kallaste månaderna, men vi har svårt att klara av det under en längre tid och är nog båda för frihetsberoende.
Fredag den 19 december
Under större delen av dagen var det vindstilla och nedanför oss låg Medelhavet blankt som en spegel. Sjöfåglarna kretsade framför en av fiskarnas båtar i hopp om att få ta hand om resterna från rensningen. Några unga familjer anlände med sina barn, som med glada rop kastade sig över lekparkens alla begivenheter. En och annan fiskare satt med sitt spö nere vid vattenbrynet i hopp om att få napp. Solen värmde och vi smög ut våra stolar en stund för att dricka kaffe och läsa. De små pigga papegojorna, som bor i palmerna i Sotogrande, vågade sig åter glatt kvittrande ut på lekfulla flygturer, nu när vädret är bättre. När det efter middagstid började blåsa lite mer, gav sig ett par kite-surfare ut i vågorna.
Medan jag lagade lunch, gick Ingemar till det närbelägna hotellet för att hämta våra cyklar, som hade varit på förvaring där, sedan cykelstället gick sönder för en tid sedan.
Vi tog en kvällspromenad in mot Torreguadiario´s centrum, Ingemar med datorn i handen. Vi gick in på det lilla caféet, som öppnade i början av året och där man kan koppla upp sig på Internet. Det var sista dagen, som det var öppet före helgerna. Nästa dag skulle ägaren åka till Frankrike för att träffa sin dotter. Vi tog in varsin öl och en skål mycket goda, ansjovisfyllda oliver och ägnade oss under en liten stund åt att ta del av världsnyheterna. Det har blivit lite dåligt med nyheter på sistone. Vi har ett par tjocka lokaltidningar på engelska, som jag vid tillfälle borde studera lite närmare. Tur nog har jag ett levande lexikon – Ingemar.
I Torreguadiario har man liksom i de flesta andra orter satt upp vacker julbelysning. Hela staden har fått en uppfräschning sedan i vintras. Många hus är nyrappade i vitt eller den spanska jordens milda färgnyanser och nya gatlyktor i gammaldags design lyser upp de smala gränderna med sitt milda gulaktiga sken. Det är stämningsfullt och rofyllt. Vi gick en liten promenad genom gränderna och hittade den lilla lokala baren, där man enligt ett handskrivet plakat har jazz och bluesmusik på måndagar. Det får vi komma ihåg till ett senare tillfälle. Vi fortsatte vår promenad utefter fiskarnas välvårdade hus och kom snart fram till ”Bamse”, som nu hade fått sällskap av två andra husbilar, en fransman och en stor tysk husbil.
Tillbaka till verkstaden – Ingemars födelsedag
24 Dec 2008 Kommentera
Ingemars födelsedag
Tisdag den 16 december
Solen lyste från en blå himmel, vinden hade avtagit och det kändes betydligt varmare ute.
Det är skönt att bara spankulera runt i den här staden och vi beslöt oss för att gå en promenad på förmiddagen, innan vi åkte vidare. Husbilen var inne på 3000-milaservice i Sevilla för några dagar sedan och då hade man samtidigt justerat belysningen på instrumentbrädan. Tyvärr hade det skett ett litet missöde med farthållarknappen, som blivit intryckt och alltså inte fungerade. Vi var med andra ord tvungna att återvända till bilverkstaden för att justera detta och det hade vi tänkt göra idag.
Jag hade länge saknat en tunnare tröja eller jacka, som är lagom att ha på sig under körning. I en av stadens affärer hade jag tittat på en tunn, röd fleecejacka flera gånger. Den kostade inte mycket och idag beslöt jag mig för att köpa den. När jag stod och provade, började en sprudlande glad kvinna tilltala mig på svenska med norsk accent. Snart anslöt sig även hennes man till oss. Det visade sig, att vi hade en hel del att prata om, så vi promenerade en liten stund och beslöt oss sedan för att gå till ett av stadens konditorier för att dricka ”café con leche”. Vi blev sittande ett bra tag och våra skrattsalvor fick även personalen att le. Vilka härliga människor! De är inte rädda för äventyr av diverse slag. De hade plockat vindruvor i Frankrike och även vandrat pilgrimsleden i Pyrenéerna till Santiago de la Compostela. De fricampar också mest och lever större delen av året i sin husbil. Under sommarmånaderna bor de i ett fritidshus utmed kusten nära Trondheim.
På eftermiddagen lämnade vi Vila Real för den här gången för att åka tillbaka till verkstaden i Sevilla. Vi anlände lite sent, men skulle få komma nästa dag. Vi hade en kort överläggning och kom fram till att det lämpligaste vore, att åka till camping Vilsom i Dos Hermanos för övernattning. Där skulle vi eventuellt även hinna ut på Internet en kort stund. Det har varit mycket långt mellan våra uppkopplingar under vår vistelse här nere.
Under den här färden fick de flesta döda ting i bilen liv. Först ramlade en av de små sydda bilderna, som jag för många år sedan fick av mitt äldsta barnbarns mormor, ner och för att höras riktigt bra, trillade den på en av de små ljushållarna i metall, som står på bordet. Efter en stund rasade det stora röda ljuset med tillbehör, som står på en metallbricka på bordet, ner. Det är stadgat med antiglidmatta sedan flera dagar tillbaka och har inte rört det minsta på sig under alla våra turer, men nu hade det fatta mod och ville vara med i spökerierna. Efter ännu en kort stund hördes ett brakande och därefter en lång sekvens av skramlande ljud. Det visade sig senare, att det var en hylla på toaletten med samtliga tillbehör, som hade lyckats lossna. Tro inte, att det räckte med detta! När jag senare under kvällen skulle laga lite mat, hände ytterligare ett missöde. Jag hade precis skurit en fetaost i mindre bitar, när skärbrädan tippade och all osten hamnade på den heltäckande mattan. De små bitarna blev om möjligt ännu mindre.
På campingen var det lugnt, mycket lugnt. Dessutom var det mörkt på området. Trots närheten till Sevilla och goda kommunikationer, fanns det bara ett par husbilar på campingen. Helt klart har det dåliga vädret och finanskrisen bidragit till att det är färre övervintrare i år. Vi lyckades få nästan en timme vid datorn inne i receptionen, innan det var dags att stänga. Nu var det inget fel på uppkopplingen, men datorn signalerade, att det var dags för uppdateringar, vilket hade till påföljd att allt gick mycket långsamt. Mitt tålamod räckte bara till att som hastigast gå in på banken för att kolla att allt var någorlunda under kontroll. Ingemar var vänlig nog att följa mig hem till husbilen, så jag kunde börja med matlagningen, medan han gick tillbaka för att surfa under tiden. Det blev en lugn kväll med läsning och en och annan sudoku.
Onsdag den 17 december
Idag var det Ingemars födelsedag. Om han trodde, att jag skulle vänta tills frukosten med att fira honom, hade han fel. Vi vaknade till strax efter klockan halv tre på natten. Jag smög mig upp, plockade fram hans present, tände ett ljus och började med morgonkraxig stämma sjunga för honom. Trots den tidiga morgontimmen blev det uppskattat och vi kunde snart sova vidare.
Det var Ingemars dag idag. Vi tog det lugnt på morgonen. Jag försökte duka lite extra fint till frukost och tände ljus. Ingemars dotter Elisabet, ringde och grattade, min dotters familj skickade grattishälsningar via SMS och även ett par vänner hörde av sig med SMS. Roligt! Det är han värd.
Medan jag plockade undan, diskade och hängde fram rena handdukar, fyllde Ingemar på vatten, tömde toan och betalade. Vi var nu färdiga att åka tillbaka till bilverkstaden i ett av Sevillas industriområden. Ingemar gick in och jag satte mig att läsa om Spanien en stund. När det hade gått ca 45 minuter, började jag undra vad som hade hänt. Just då kom min sambo ut åtföljd av en mekaniker. Felet var åtgärdat på mindre än en halv minut. Varför hade det dröjt så länge? Jo, i stället för att gå ut och kontrollera vad som var fel, hade man i verkstaden börjat diskutera, hur det skulle betalas m.m. I en dator hade man ett översättningsprogram, där Ingemar fick fylla i en del uppgifter. Man hade även ringt en man på Renaults huvudkontor, som kunde tämligen bra engelska, och snart var det hela utrett. Är man i Spanien, så är man. Även om det kan vara lite omständligt emellanåt, är man oftast tjänstvillig.
Nu var det lunchdags och jag talade om, att idag ville jag bjuda på lunch. Förra gången vi var här, hade jag spejat in en liten barservering, där man hade ”menu del dia” och dit arbetare från omgivningen gick för att äta eller ta en öl. Jag frågade efter dagens meny och servitrisen visade på en tavla med handskriven text. Hon skrattade gott, när jag bad att få menyn ”på papper”. Vi fick menyn nedskriven på ett pappersark och kunde sätta oss i lugn och ro för att välja dagens lunch. Förrätt, varmrätt, efterrätt, valfri dryck, bröd och kaffe kostade 6,5 Euro. Vi åt en god grönsakssoppa, förmodligen gjord på potatis och den speciella pumpa, som finns här nere. En sallad sattes fram på bordet tillsammans med nybakat bröd. Som varmrätt hade vi valt en köttgryta gjord på mört nötkött, som serverades i en mycket god tomatsås. Det fanns många olika efterrätter att välja på. Jag berättade för den godmodige servitören, att Ingemar hade födelsedag, så vi skulle vilja ha tårta. Vi serverades ett par bitar av en god nöttårta och servitören gick tillbaka till bardisken. Jag hörde hur personalen tisslade och tasslade och snart kom en leende servitris bärande på två café con leche, gav Ingemar ett strålande leende och sa: ”Happy day!” Hela personalen skrattade och pratade. Ingemar såg mycket nöjd ut med uppvaktningen. Innan vi gick, passade vi på att ta ett foto av dessa härliga människor.
Ute lyste solen, bilen var klar och vi hade fritt val att åka vart vi ville. Våra cyklar befann sig dock fortfarande på hotellet i Sotogrande och vi beslöt oss för att åka dit, även om vi hade några timmars resa framför oss. Vi tankade på ett rastställe på motorvägen. Senare när Ingemar kollade kreditkortsdebiteringarna upptäckte han att ett extra belopp på 30€ blivit debiterat av bensinstationen. Krångel!! När vi närmade oss den stora parkeringen vid stranden i Torreguadiario intill Sotogrande, såg vi till vår stora förvåning, att det var helt tomt på bilar. Här brukar det alltid stå en hel del husbilar parkerade. Hade de blivit bortkörda p g a den lilla marknaden, som alltid är på torsdagar här? Hade husbilsfolket gett upp p g a det dåliga vädret? Hade man blivit skrämd av polispådrag vid ett par tillfällen under senare tid, som hade utlösts av narkotikasmuggling ombord på båtar i den intilliggande viken? Vi fick så småningom sällskap av en dansk långtradare, som också stannat för övernattning. Natten blev lugn.
Portugal och Vila Real Sto Antonio
24 Dec 2008 Kommentera
Lördag den 13 december
Vi bröt upp från vårt nattläger för att åka vidare mot Portugal. Vid en rondell stod ett par ungdomar och sålde säckar med apelsiner och potatis. Vi köpte en 10-kilossäck apelsiner för 3 Euro och la i skuffen. De är både söta och goda och en bra vitamin- och energikälla. Vi passerade Huelva och var snart ute på E1/A49. Jordgubbsplantorna blommade i de stora odlingarna. Resliga cypresser, palmer och rosmarinbuskar kantade vägen. De otaliga mimosaträden var överfyllda av minimala knoppar och i citruslundarna dignade träden av frukt. Man ser sällan någon, som är ute och plockar apelsiner och i det eviga regnandet måste det vara svårt att skörda. På många håll ser man övergivna och förfallna hus. Snart passerade vi gränsfloden Guadiana och befann oss därmed i Portugal.
Trots mina högljudda protester, passerade vi Castro Marim i en ilande fart. Varför jag protesterade? Det var marknad i staden, men om jag nu ska vara riktigt ärlig, så var det inte speciellt lockande i regnet. Däremot stannade vi till vid Lidl för att proviantera lite. Den här butiken har ett stort och bra sortiment och för ovanlighetens skull kan man även köpa bröd. Utefter vägen ner mot Vila Real Sto Antonio stod de många duvslagen på rad.
Vi åkte ner till vägen, som löper utmed hamnen i Vila Real Sto Antonio och där det redan stod flera husbilar på rad. Försedda med ett paraply promenerade vi in i staden. Hit kommer busslaster med turister för att handla vackra frottéhanddukar, pyjamasar i finaste bomull m.m. Med hjälp av markiser, plastskynken m.m. exponerade butikerna sina varor trots regnet. Ingemar hade glömt ta med paraply, så han passade på att köpa ett nytt för 3 Euro.
Kommunhuset var öppet ut mot gatan och människor passerade ut och in. Bortsett från en gång runt den stora salen på nedre botten, där besökare kunde passera, bestod hela rummet av ett enda stort landskap med tusentals små välgjorda figurer i diskreta färger, varav flera med inbyggd mekanik. Krukmakaren satt och drejade och bagerskan satte in brödet i den vedeldade ugnen. Hela detta fantastiska arbete var uppbyggt av naturmaterial. Jag undrar hur lång tid det har tagit att bygga upp detta och hur många människor, som har varit involverade.
Ur högtalare som var uppsatta på många ställen i staden strömmade stämningsfulla och välkända julmelodier. På en affisch kunde vi läsa, att stadens filharmoniska orkester skulle ha konsert den 20 december. Det skulle ha varit trevligt att gå och lyssna på, men tyvärr lär vi inte vara här då.
Nöjda med dagen vandrade vi sakta hemåt. Det blåste ganska mycket och vi konstaterade att vinden låg på, så att det ven i markisen. Dessutom slog avgaserna från kyl och frys in. Ingemar vände bilen och parkerade den utefter en hög häck, varefter vi sov gott.
Söndag den 14 december
Några spridda skurar kom även idag och den envisa blåsten fortsatte. Vi tog en vilodag.
Mannen i den tyskregistrerade bilen bakom oss kom fram och pratade en bra stund. Han berättade, att man kan åka till biblioteken här i Portugal, för att koppla upp sig mot Internet. Han hade monterat ett mindre vindkraftverk på sin bil. Senare under dagen kom Eila och Ingemar förbi. De var på väg till Conil och stannade för en pratstund över en kopp kaffe. Jag har satt upp några få juldekorationer. När en av de små broderade julbilderna ramlade ner, undrade Ingemar om det redan var julgransplundring.
Måndag den 15 december
Vi hade dröjt oss kvar ännu en natt i gränsstaden Vila Real. Idag anlände flera bussar med köplystna spanjorskor. Man kan även åka färja över floden från den spanska sidan till den portugisiska.
Himlen var blå, men morgonen kylig och vinden så kall att, man skulle kunna tro, att det var snö i luften. Det är emellertid ljust, inte alls så grått och mörkt som hemma. Längre fram på dagen blev det ganska skönt i solen. Alla är inte rädda för kylan, för ute på floden gled en segelbåt sakta fram. Vi flanerade i sakta mak in till staden, men insåg snart att vi behövde en kopp kaffe för att värma oss, innan vi gick vidare. För 3.75 Euro fick vi varsin kopp ”Café con leche” och en nybakad kaka med mycket god fyllning. Det hade vi nog fått betala det dubbla för hemma. Ingemar köpte en ny jacka, som står emot både en del blåst och regn. Han fyller år om två dagar, så jag passade på att köpa en välbehövlig present. När vi passerade romernas marknadsstånd utmed hamngatan, kunde min sambo inte motstå en snygg blå jacka, som passar bra att ha i bilen, när det blir lite varmare. Han fick ge 10 Euro för plagget.
Vi började bli hungriga, så vi återvände hem. Jag hade köpt fin köttfärs, som väntade på att bli omhändertagen, så idag blev det köttbullar med svampsås, potatis och blandad sallad. Svampen hade vi plockat i Närkeskogarna i höstas. Vi kände båda för att sova en kort stund, innan vi tog en kvällspromenad på sta´n. Vi hade sett, att det fanns Internet vid en servering, så Ingemar tog med datorn. Det visade sig inte vara så enkelt. Man skulle ha postadress och talade om att skicka faktura, så det fick vara. Vi gick i. st. hem igen och kokade ett par koppar grönt te, som vi drack till nybakade franska inköpta på ett hembageri, innan vi gjorde tidig kväll. Ett par lampor hade slutat fungera, där vi stod på hamngatan igår kväll, så vi flyttade bilen till hamnplanen, där ca 12 – 14 husbilar redan stod parkerade.
I Columbus fotspår
24 Dec 2008 Kommentera
Fredag den 12 december
Vi hade sovit både djupt och ostört i denna lilla fridfulla stad. Enligt väderrapporten skulle det idag bli högst +13 grader och växlande molnighet med vissa solglimtar. Verkligheten såg något annorlunda ut. Himlen var tämligen grå och läckte på sedvanligt vis som ett såll. Vi rullade sakta ut ur El Rocio och ner mot kusten. På väg mot Matalascañas ligger det största av Doñanas besökscenter, Acebuche, som vi besökte förra året. Vi hade sett fram emot att få gå en längre promenad på de spångbelagda lederna, som leder in i de ostörda naturområdena, men vädret inbjöd inte till några längre utflykter. I de här områdena brer sanddynerna ut sig och här och var har man planterat ny skog för att binda sand.
Vi befann oss nu vid Costa de la Luz. När vi nådde staden Matalascañas öste regnet ner. Vi avvaktade en stund i husbilen och så småningom övergick skurarna i ett stilla duggregn för att slutligen upphöra. Äntligen fick vi en kort men efterlängtad promenad och begav oss på de uppbyggda träbroarna över sanddynerna ner mot havet. Av förståeliga skäl var växtligheten tämligen sparsam. En och annan rosmarinbuske blommade och även enstaka för oss okända svampar växte här och var. Vi gjorde en intressant upptäckt. Här och var i den fuktiga, sammanpackade sanden syntes tydliga spår av ett stort kattdjur. Här hade med största sannolikhet ett lodjur passerat för inte alltför länge sedan.
Vi fortsatte kustvägen förbi hamnstaden Mazagòn och upp till den lilla universitetsstaden la Ràbida, där vi passerade den stora biologiska trädgården, som jag gärna skulle ha velat titta lite närmare på, om vädret hade varit mer gynnsamt. Vi befann oss nu i Columbus fotspår. Det lilla medeltida klostret, som ligger uppe på en höjd och där Columbus fann tröst före sina upptäcktsresor, hoppade vi över i år. Vi parkerade i st. framför det stora Columbusmuseet uppfört i modern stil. När vi under vår föregående övervintringsresa var i La Rábida, var museet ännu inte helt färdigbyggt. I foajén möttes vi av en smakfullt klädd julgran och ett medeltida jullandskap. Inne i museibyggnaden har man gedigna samlingar, som alla anknyter till Columbus´ resor. Ute vid piren ligger autentiska kopior av Columbus´ tre fartyg, Santa Maria, Niña och Pinto. Gastarnas rop och stilla musik följde oss, när vi klev runt på båtarna. Kocken var i full färd med att laga mat och Columbus satt vid ett enkelt träbord med sjökortet uppslaget. Det här museet är verkligen värt ett besök för den som är intresserad av världens upptäcktsresande.
Mörkret började falla och vi åkte tillbaka till Mazagón för att övernatta på hamnområdet. Till vår förvåning fanns det inte en enda husbil. Förra året fanns här ca 10-15 bilar. Vi åkte tillbaka till parkeringsplatsen utanför museet i la Ràbida, där en belgare redan tidigare hade parkerat sin husbil. Efter en stund kom han fram och pratade och det visade sig att han stod här för tredje året. Belgaren talade om, att polisen åker förbi emellanåt utan att klaga och att man kan stå kvar 3-4 dagar. Här var det mycket lugnt och med larmet påslaget sov vi gott. Mina tankar gick till mina barnbarn i Stockholm, som säkert hade firat Lucia i skolan idag. Senare bekräftade min dotter att de hade haft Luciafirande i kyrkan på kvällen. Min sons familj har nu åkt till Thailand för att stanna där tills skolan börjar igen.
Nytt cykelställ och 3000-milaservice
24 Dec 2008 Kommentera
Onsdag den 10 december
Vi gick upp ovanligt tidigt idag, för klockan 10.00 skulle vi vara vid Auto Caravana Montaño. Det var bara +8 grader på morgonen, men solen sken från en blå himmel och utlovade en vacker dag. Vi kom i god tid till husbilsfirman. Ytterligare några husbilar anlände, som även de hade problem, som behövde åtgärdas. Klockan 11.30 var det vår tur. Är man i Spanien så är man. Här har man tid och det har vi också.
Auto Caravana Montaña
Över området kretsade ett flertal flockar med storkar. Vilken vacker syn! En gladlynt, sjungande mekaniker grep sig an verket, röjde ur skuffen och skåpen ovanför sängarna, samt började borra för fästena till det nya cykelstället. Ingemar övervakade arbetet och tittade på husbilar, medan jag passade på att skriva. En liten hund, tillhörande en av mekanikerna, följde oss troget, speciellt sedan han hade fått ett par smakprov från bilens matförråd. Verkmästaren kom in och började prata Aloe Vera med mig. Det visade sig att han hade en kompis i Sevilla, som säljer Forever. Själv dricker han också en dos från den ”gula dunken” varje morgon och talade om, hur bra det är för magen. Han använder flera av produkterna bl. a. schampo och balsam och är mycket nöjd. Tala om att ha gemensamma intressen!
Efter närmare 2½ timme var cykelstället färdigmonterat och allt inpackat. Jag passade på att dammsuga inomhus, men det visade sig snart vara bortkastat arbete. När jag öppnade ett av köksskåpen, rasade en plastburk med linfrö ut. Golvet i köksavdelningen blev brunprickigt och en del av de små ”loppfröna” hamnade även vid spisen. Det var bara att plocka fram dammsugaren igen. Ibland när jag öppnar ett av köksskåpen, där vi förvarar burkar med te, kaffe m.m. tänker jag på en saga, där alla döda ting fick liv nattetid. Så är det nog med sakerna i det här skåpet också. De verkar ha lekt både kurragömma och tafatt, medan vi sover.
Nu var projekt nummer ett avklarat. Ingemar började nerräkningen och konstaterade att det för dagen återstod ytterligare två viktiga projekt. Efter en provisorisk lunch kopplades ”Astrid”, navigatorn in för att lotsa oss in i Dos Hermanos. Ingemar hade ställt in navigatorn på Calle Utrea, där en firma,”Fontainera y Gas”, skulle ha propangasflaskor. ”Astrid” var ganska vimsig idag eller också var hon upplagd för en sightseeing. I vilket fall som helst blev det en ordentlig rundtur i staden, innan vi slutligen kom rätt. Klockan var nu 15.30 och det var alltså siesta. Hade vi tur skulle firman öppna klockan 16.00. Det visade sig snart, att man hade stängt ännu en timme, så vi hann både sova en stund och dricka kaffe.
Ingemar tog med gasolflaskan och gick iväg. Jag hade under tiden sett en skylt på ett staket på andra sidan gatan, där det stod ” Se venta naranjas dolces baratas”. Vi hade bara två apelsiner kvar, så det passade bra. Det visade sig att det var en apelsinlund mitt i staden. På en innergård bredvid en paketeringsmaskin stod en äldre man och sålde säckar med apelsiner. Han tyckte jag skulle köpa en 5-kilossäck, men jag nöjde mig med 3 kilo. De kostade 5:-/kilo, så de var som utlovat, billiga. Jag hade inte jämna pengar, utan var tvungen att växla en eurosedel. Mannen hade en liten börs, där han förvarade pengarna. Där hittade han lite växelpengar. Resten letade han fram i tröjans två fickor och byxfickorna. När jag kom tillbaka, höll Ingemar på att spänna fast den nya gasolflaskan. Det var dagens andra projekt.
Färden tillbaka till campingen gick betydligt lättare. ”Astrid” är riktigt läraktig. I en gatukorsning med trafikljus träffade vi årets första jultomte. Det är vanligt, att afrikaner går omkring och säljer pappersnäsdukar, där bilisterna stannar till. Den här mannen hade kommit på ett försäljningsknep genom att klä ut sig till jultomte. När vi väl kom tillbaka till campingen, återstod dagens tredje projekt, nämligen att beställa tid för 3000-milsservice hos en närliggande Renaultfirma. Medan Ingemar gick iväg för att ordna detta, lagade jag mat. Det visade sig, att vi skulle få komma för service redan på förmiddagen nästa dag.
Torsdag 11 december
Enligt gårdagens överenskommelse infann vi oss klockan 10.00 vid Renaultfirman i Dos Hermanos, som är en förort till Sevilla. Idag fanns det endast en man på plats, som talade om att vi inte kunde få någon service. Här servade man bara bilar i yrkestrafik inte ”turismo”! Han hänvisade oss till en Renaultverkstad för personbilar i Dos Hermanos. Efter en hel del rundkörning kom vi slutligen fram till verkstaden, där det visade sig att vi inte kunde komma in p.g.a. höjden på bilen. Här kunde man inte förstå, varför den förra firman inte hade kunnat göra en service. Vi blev hänvisade till en ny adress i Sevilla och hade inget annat att göra än att bege oss ut på nya äventyr via E1/A49. Vi snurrade runt i flera industriområden i utkanten av storstaden, men lyckades trots navigatorn inte hitta rätt adress.
Vid ännu en annan Renaultfirma fick Ingemar en ny gatuadress, Calle Pino Central, dit vi anlände strax före kl. 12.30. Visst hade man tid att utföra en service! Ljuset vid värmereglaget på instrumentpanelen hade slocknat för gott, men det skulle man också åtgärda. Mekanikerna var glada och tillmötesgående. Klockan 14.30 skulle bilen vara klar. Vi gick till en intilliggande bar för att äta lunch under tiden. Jag hade beslutat mig för att ha en ”smaldag” och åt några nyfångade gambas, medan Ingemar beställde serveringens hemlagade köttbullar. Även om luften var kall, lyste solen idag. Vi hade ingen brådska, utan satt kvar ett bra tag. Människor kom och gick. Ett par brevbärare stannade till med sina motordrivna cyklar för att ta en öl. En kärra med ett par förspända åsnor åkte sakta förbi.
Min fantasi sattes i rörelse. Vi skulle kanske kunna ha några små åsnor, som betar av gräset i Stavahagen i Askersund? De kunde även utnyttjas till transporter. Sommartid kunde vi ordna ridturer för turister och på så sätt få in pengar till föreningen. Om vi dessutom utökade besättningen med en flock getter, kunde dessa sköta gräsklippningen av de kommunala grönområdena. I Stavahagen skulle vi alla ha full sysselsättning med att tillverka getost, som vi kunde stå efter vägarna och sälja till turister. På sikt skulle samtliga boende i Stavahagen kunna bo hyresfritt.
Framåt 14.30 gick vi in i verkstaden för att se hur det hade gått med bilen. Då var samtliga montörer på väg att gå på lunch och vi blev utlovade en ny tid. Klockan 16.00 skulle bilen vara färdig. Vi beslöt oss för att inta horisontalläge för att läsa och sova en stund. Efter en timme anlände mekanikerna igen och vi gick till en annan närbelägen bar för att dricka en kopp kaffe. Klockan 16.00 var bilen fortfarande inte färdig och hela instrumentpanelen var bortmonterad. Montören sa att det var mycket svårt och trångt att komma åt och han skrattade gott, när jag sa, att vi behövde en ny Renault. Tur nog hade man ett väntrum för besökande, dit vi gick och satte oss. Vi satte på TV; n och surfade bland kanalerna för att hitta en nyhetssändning. Det visade sig att det hade snöat ordentligt i Italien och i Spaniens Navarradistrikt, som ligger norrut, var det minusgrader och där hade det också kommit snö. För övrigt var det mycket tal om finanskrisen. Renault skulle säga upp 1200 man i Sevilla i början av januari. Det blev rena spansklektionen för oss och vi hann se flera nyhetssändningar, innan bilen till slut var färdig strax före klockan 18.00. Montören hade åtskilliga skrapmärken på händerna.
Vi var ganska trötta efter en heldag i Sevillas industriområden och beslöt oss för att åka tillbaka till El Rocio för att övernatta. Där rådde ett underbart lugn, när vi parkerade utmed en husvägg vid ett av stadens torg. Bortsett från någon enstaka tillfällig skylt nära kyrkan, som upplyser om, att det är begränsad parkeringsmöjlighet, finns det inte en enda parkeringsskylt i den här lilla pittoreska staden. Några trafikregler existerar inte heller. Man åker, där det går att komma fram och på vilken sida som helst. På sandplanen framför oss höll en ensam ryttare på att dressera sin häst och ett par flickor red förbi. Några enstaka bilar körde i olika riktningar, medan en och annan tog en kvällspromenad. Även vi kände, att vi behövde ta en promenad. Dessutom tyckte vi, att vi kunde unna oss något gott efter dagens strapatser och styrde stegen mot stadens ”panaderia” , som har mycket goda bakverk. Det var svårt att bestämma sig, och den leende expediten log ännu bredare, när jag förklarade, att vi ville ha allt. Till slut fastnade vi för ett par läckra bakverk i smördeg med äppelmosfyllning, som kvinnan med stor noggrannhet lade på en liten förgylld pappersbricka, slog in i ett papper med motiv från bageriverksamhet och slutligen la i en plastpåse med julmotiv. Det fina omhändertagandet värmde hjärtat, när vi småhuttrande i kylan begav oss hemåt igen. Snart stod kvällsmaten på bordet, ljusen tändes och vi kunde avsluta den strapatsrika dagen i harmoni.
Kommentarer