En vanlig dag med lite reflektioner

25 Jan 2012 2 kommentarer

av ingerhl i Uncategorized

Tisdag den 24 januari 2012
Vi står kvar på den stora grusplanen framför ”engelsmannens restaurang” i Torrox Costa, där vi bara har några få meter till havet. Här finns inga förbudsskyltar och det märks att alltfler hittar tillbaka hit. Det är i det närmaste fullt nu, lika fullt som på många campingplatser. Enligt hörsägen har polisen åkt förbi här ett par kvällar, men än har de inte klagat, utan det är lugnt. Restaurangägaren vill ju av förståeliga skäl ha husbilarna kvar och har uppmanat att så många som möjligt kan parkera utmed hans restaurang/trädgård. Den marken tillhör honom.

Vi har aldrig träffat en enda otrevlig polis härnere. De är både artiga, trevliga och snygga, när de kommer. Ja, just det! Snygga! Ni skulle höra kvinnornas kommentarer! ”Oh, vad snygg han till vänster var!” ”Vilken snygging!” Jag brukar tala om svärmorsdrömmar, men nu har jag inga ogifta döttrar längre. Jag kunde kanske skicka några bilder till de äldre barnbarnen, som ett led i det europeiska samarbetet. Nå, det här var ett litet skämt.

Det händer av och till, att polisen kommer förbi och fotograferar bilarna. Ibland vill de även se passen och det tycker jag inte är fel. Bor man på en camping eller ett hotell är man också registrerad. På 1900-talet arbetade jag under ett par somrar som frivillig hjälparbetare nere i Europa. En sommar var jag verksam som husmor vid ett läger i Vorchdorf i Österrike. Den engelska organisationen UNA var huvudansvarig och vi hade medarbetare från hela Europa. Varje vecka besökte jag den lokala polisen för att avlägga rapport om vårt arbete och lämna uppgifter om våra medarbetare. Detta var en liten avvikelse från det nuvarande livet.  

Vad vi har det bra! En man yttrade idag: ”Jag har det så bra, så jag är avundsjuk på mig själv!” Det ligger mycket i detta. Hittills har vi under den här övervintringen haft ett enastående vackert väder, även om det just nu är lite svalare vindar. Några tjockare vinterkläder har vi inte behövt, men en fleecejacka inte sitter i vägen emellanåt. 

Vi träffar många både trevliga och glada människor på väg och ofta klingar skratten. Allt är naturligtvis inte bekymmersfritt. Många av oss börjar komma upp i åren och diverse krämpor kommer som på beställning. De flesta har sina krassligheter oavsett ålder. Ålder och ålder förresten! Mitt liv vände blad, när jag var 34 år och fibromyalgin blev min kompanjon efter en influensa. Men så mycket bättre och trevligare många av oss har det under våra övervintringar i st. för att sitta hemma i snö och kyla. Det är som en man sa:” Så länge man kan gå ur sängen på morgonen är det bra!”

Tillsammans med flera andra svenskar tog vi en liten förfriskning i den vackra restaurangträdgården på förmiddagen. Synd nog hade jag inte kamera med! Det var så vackert med den solbelysta bouganvillian, som i olika färger klättrade i pergolan.

Aftonrodnaden över himmel och hav med dess mjuka kulörer i blått och rosa var så vacker ikväll. Idag låg ett brett molnbälte över horisonten, så de gula och orangefärgade tonerna uteblev nästan helt. Jag tog med kameran, gick ner till havet och bara njöt av de sällsamma skiftningarna. Tyvärr blev inte fotona så bra.  

Ingemars förkylning håller fortfarande i sig och det blir lite dåligt med nattsömnen för hans del. Jag är ju van vid att ha nattvak. Vi har börjat med en ny vana i vinter. Ovana, kanske någon säger. Lathet, säger någon annan. Favör, säger vi! Vilken vana är det? Jo, vi kan gå upp någon gång 07.15 – 08.00 för att äta frukost med tända ljus på bordet. Har vi riktig tur får vi se soluppgången. Väntar inget speciellt på morgonen, lägger vi oss sedan för att läsa en stund. Ofta blir det ytterligare en liten tupplur.