Några morgonreflektioner – snökaos i Sverige

Tisdagen den 23 februari
Morgonstund har guld i mund! Natten till idag hade jag ledigt från nattvaktsjobbet, d v s undertecknad sov djupt och ostört under John Blunds uppfällda paraply. Morgonljuset strilade in bakom nedfällda jalusier. Utanför husbilen speglade sig omgivningen i de nya vattenpussarna. Tydligen hade det utan min vetskap regnat ordentligt under natten. Bäst att ta en morgonpromenad medan vädret var någorlunda gynnsamt.

Sanden på stranden var ganska packad, men tydliga spår efter nattens hårda vattendroppar. Blåst och vatten hade mer eller mindre dränkt all bråte, som tidigare hade drivit upp på stranden. Även den stora mängden av små snäckor, som havet hade forslat iland, hade dränkts av våt sand. Bortsett från lätta molntussar var himlen ovanför mig blå. Borta vid horisonten låg emellertid en tjock ridå av oroväckande mörkgrå moln.

Tiden försvann snabbt, där jag strosade omkring under ca 1½ timme. Endast en ensam man och en kvinna med hund syntes på avstånd. Den hårda blåsten hade tillfälligt gett vika för en ljummen bris, som mjukt svepte fram på den tämligen öde stranden. Ett svagt dis låg framför den bleka solen. Långt borta låg Monte Gordo, som såg ut som ett sagoslott insvept i en genomskinlig vattendimma. Fantasin fick fritt spelrum och jag riktigt anade sjörövarskeppen med dess bistra gastar på havet. Ute i Atlanten kastade de dånade havsvågorna lekfullt upp höga kaskader av saltmättat skum i luften. Med ett ystert brusande och sorlande ljud rullade bränningarna vidare in mot strand. Att vistas så här vid en havsstrand är både örongodis och ögonfröjd. För ett par dagar sedan såg jag en fågel, som helt klart njöt av att surfa på vågorna. Den låg helt stilla, följde med upp på vågkammarna för att försvinna in i en våg några sekunder och därefter avvakta nästa våg.

Jag gick sakta hemåt igen. Högt uppe i en buske satt en sångfågel och gav en underbar gratiskonsert. Några gråsparvar och ett par tofslärkor trippade omkring mellan de nytillkomna små sjöarna. Långt uppe i ett buskage var en svart katt upptagen av sin morgontoalett. Nu var det dags även för oss att äta frukost och duscha.

Mannen, som har grönsaks- och fruktfirma, stannade till vid en av träbroarna. Dagens inköp blev små nyplockade broccolibuketter, potatis, sallad, morötter och ½ kilo mycket goda jordgubbar.

Vi hade beslutat oss för att ta det lugnt idag och dagen bjöd inte på några större äventyrligheter. Ibland var det uppehåll, men mestadels avlöste skyfallen och stormbyarna varandra.

Sverige står av allt att döma mer eller mindre stilla i snökaoset. Man vet inte längre var man ska göra av snön. Varken tunnelbana eller tåg fungerar i ovädret. Människor har mycket svårt att komma till och från sina arbeten och de som har möjlighet, arbetar hemifrån. Idag har vi fått flera e-mail med löpande rapporter och kaotiska snöbilder från släkt och vänner. Vi beklagar vädersituationen därhemma. Min son, som dagligen pendlar med tåg till och från sitt kontor, är en av de drabbade. I morgon väntar två kundmöten i Göteborg. Hoppas att tåget kommer att gå min vän!  

Löpande väderrapporter

Söndag den 21 februari
I natt var jag nattvakt igen. Någon måste ju se till att havet är kvar på plats och att inte träden blåser omkull! Nej, skämt åsido, men vid halvtvåtiden kunde jag inte sova längre. Ingemar sov ovaggad, men det dröjde cirka tre timmar, innan jag kunde somna om. Den kraftiga vinden fick bilen att vaja som en båt i storm och regnet piskade åter mot fönster och tak. Jag tittade ut och såg att vattenpölarna växte oroväckande på marken. Tur att vi inte behövde något i skuffen på bilen, för då hade man varit tvungen att vada. Regnstormarna svepte fram som en kraftig duschstråle mot grannarnas husbilstak, så förmodligen såg det likadant ut på vår bil. Det lugnade ner sig framåt morgonsidan och molnen lättade. Nu förstod jag också varför min kropp hade varit helt stel och mått så dåligt de senaste dagarna.

Det var uppehållsväder och cirka +16 grader, när vi vaknade vid 07.00-tiden. Ingemar föredrog att sova en stund till, men jag klädde på mig för att ta en morgonpromenad, dock inte på stranden. Den var säkert ganska blöt efter nattens oväder. Mellan stranden och parkeringsplatsen är en bred remsa med diverse växtlighet, som nu låg mer eller mindre dränkt i vatten.

Idag fick det bli en promenad genom villakvarteren, där den vita ginsten doftade gudomligt gott. Utefter en gata växer stora jasminbuskar, som är fulla med tämligen stora knoppar. Blir det bara sol, slår de nog ut om 2-3 dagar.

Säcken med apelsiner, som vi köpte för några dagar sedan, börjar minska i omfång. De orangefärgade frukterna är maximalt fyllda med underbart god fruktsaft. Så välsmakande apelsiner får vi aldrig hemma. Det har ju inte varit någon vattenbrist på Iberiska halvön i vinter. Däremot är det förvånansvärt att smaken är så bra, eftersom solen har lyst betydligt färre timmar än normalt. Något som enligt min uppfattning har sämre smak än normalt är tomaterna och man saknar den riktigt solmogna smaken.

Idag och även igår har det genom släkt och vänner kommit löpande rapporter om snöovädret hemma i Sverige. Stora mängder snö har kommit under de senaste dagarna och mer väntas. Så här sent i februari brukar solen vara kraftfull och börja smälta snön. De stora vägarna är tydligen mestadels farbara, men för övrigt verkar det vara kaos på många platser och SJ har mycket stora problem. Husägare har fullt upp med att hålla hustak, garagetak, altaner och balkonger fria från den tunga snön. I Västsverige har man på flera håll beslutat att hålla skolorna stängda p. g a att man inte kan garantera barnens säkerhet.

Det är oro i atmosfären. Himlen är jämngrå och de mer eller mindre massiva molntäckena på olika höjder far fram med hög hastighet. Vädret växlar mycket fort mellan sol, ösregn på gränsen till hagel, åska, svag bris och stormbyar. Man brukar ibland säga, att regnet smattrar, men under ett flertal veckor har det ofta känts som om någon fyrar av en stor kulspruta med småsten mot taket.

På eftermiddagen åkte vi upp till centrum för att surfa på det fria nätet en stund. Tack alla vänner för att ni inte glömmer bort oss, utan emellanåt hör av er via e-mail, Face-book, SMS, Skypetelefon eller respons i bloggen!  Var och en av er är mycket värdefull på sitt sätt och det känns gott att kunna ha kontakt, även om många mil skiljer oss åt. Ni finns alla mycket ofta med i våra tankar och tankekraften är en snabb kommunikation.

Måndag den 22 februari
Under den gångna natten gick det att sova tills framemot klockan 03.30. Då började det blåsa kraftigt igen och bilen sattes i gungning. Nattsömnen var för min del förstörd tills 06.00-tiden, då vinden mojnade något. Vad hjälper det, att Ingemar lägger ner en massa resurser på att försöka övertyga mig om, att jag inte behöver vara nattvakt!

Gungningar kan ju ha en mycket rogivande inverkan på en människa. I en del kulturer sover och vaggas småbarn i en gungmatta. Hos oss hade man framför allt förr ofta en vagga till de små, allt för att ge en fortsättning på den rogivande tiden i mammans mage. I en avslappningsmassage använder man sig också ibland av gungningar.  Allt detta är harmoniska gungningar. De oroliga, nervöst virvlande stormbyarna har inte fattat detta. Med sina skakiga, hårda puffar och kast är de allt annat än rogivande.

Idag hade solen i alla fall företräde och temperaturen höll sig mitt under dagen runt +20-gradersstrecket. Molnen gaddade lite senare ihop sig igen, men gav bara ifrån sig några enstaka droppar. Skönt!

Vi hade en del att uträtta idag och startade med den vanliga servicen i Castro Marim. Idag var det ordentlig köbildning av husbilar, som såväl behövde fylla på vatten som tömma toaletter och gråvatten. Hela ställplatsen var full med bilar och på torget stod också en hel del. Vi åkte därefter in till Vila Real för att söka upp en Renaultfirma. Det är dags för service av husbilen, men vi behöver framför allt få hjälp med att rensa avloppet till duschen. Det börjar kännas lite jobbigt att alltid vara tvungna att ösa ur vattnet. Verkstaden här var för liten, men Ingemar fick en adress till en större Renaultverkstad strax utanför Olhão. I hamnen i Vila Real stod mängder av husbilar.

Efter kort överläggning åkte vi raka vägen till Olhão. Torkade aprikoser och paranötter fick dämpa hungerkänslorna. Vi fick en tid nästa vecka för service och de skulle även försöka hjälpa oss med problemet med duschkabinen.

Nästa projekt var att lämna smutstvätten i Tavira. På den stora planen utanför saluhallen stod en massa husbilar parkerade. Nere vid fiskehamnen stod också en del. Tvätten lämnades och skulle få hämtas ett par timmar senare, varför vi åkte till varuhuset ”La Plaza” under tiden. Ingemar ville kontrollera hur mycket tid vi hade kvar på det portugisiska mobila bredbandet ”TMN” och jag ville gå en sväng på C&A. Här åt vi även en lite sen lunch vid den mexikanska serveringen, där maten som vanligt smakade mycket gott. Tvätten avhämtades och vi kunde åka hem igen, nöjda med dagens projekt.

Punta Umbria

Fredag den 19 februari
Natten förflöt lugnt och för ovanlighetens skull utan en enda regndroppe. På den stora parkeringsplanen, där regnvattnet till viss del sakta började sjunka undan, stod nu sex husbilar. Att en del träd och buskar står i ständiga fotbad, börjar man vänja sig vid. Några få mycket vackra blåskator hoppade omkring på den fuktiga marken. Ingemar försvann in i litteraturens värld, som för närvarande består av Terence Strongs bok ”Sons of Heaven”, medan jag tog en promenad utefter stranden. Även om det var uppehållsväder, var vinden fortfarande lite kylig.

När vi var klara med morgonbestyren, körde vi sakta österut mot Punta Umbria. Solen hade nu lyckats besegra molninvasionen och lät sina strålar värma oss alla. Även här är åkermark och åtskilliga odlingar mer eller mindre vattendränkta. Ibland får jag en vision av Borneos regnskogar. För ett par dagar åkte vi förbi en lastbrygga. Lastområdet nedanför var nu en stor vattenbassäng. Där hade en mindre lastbil blivit stående med 2/3 delar av hjulen i vätan.

Floden Rio Piedras utlopp i Atlanten hindrade den fortsatta rutten utmed kusten, så vi körde en liten omväg norrut, passerade en bro och kunde därefter åter åka söderut mot kusten. Här kom vi fram till El Rompido och vad fanns där om inte en Repsolmack! Mestadels har dessa mackar bara butangas, men här kunde man faktiskt byta en propanflaska. Propangasen är mycket billigare här i Spanien än i Portugal. Lyckan var fullkomlig. Jag gick in för att betala, men måste medge, att det blir billigare, när Ingemar sköter detta. Jag kom ut med två långa baguetter.

Vi fortsatte nu att åka den mycket vackra kustvägen mot Punta Umbria. I naturparken finns gott om både promenad- och cykelvägar. Här ligger underbara sandstränder utefter hela vägen och det är lätt att parkera, om man har lust att gå ner på en strand ett tag.



Vi var nu i Huelvaområdet, jordgubbsodlingarnas största hemvist i Spanien. De flesta jordgubbodlingarna ligger i kraftiga plasttunnlar, där plantorna sitter på höga jordvallar. Här såg det ganska torrt ut och åtskilliga jordgubbsplockare var fullt sysselsatta med att skörda de mognande bären.

Vi blev lite förvånade, när vi insåg, att Punta Umbria är ett mycket utbyggt samhälle med både lyxvillor och hotell. Långt ute på udden ser man bort till oljeraffinaderierna, som ligger på Isla Saltes mittemot Punta Umbria. Tankbåtarna går emellertid in i kanalen vid Mazagon på andra sidan ön. Vi promenerade runt ett bra tag på piren och stranden, där jag passade på att samla några nya snäckor. Plockade även vit ginst, som har blommat ett bra tag och som på vissa håll redan är mer eller mindre utblommad. Här växer den i överflöd i  vilt tillstånd. Hemma kostar en enda liten kvist ganska mycket.



Vi åkte därefter norrut för att åka tillbaka till Portugal via motorvägen. I marsklandet stod nu en hel del flamingos. Några storkar låg i sina högt belägna bon, medan andra tillsammans med kohägrar pickade i sig mat ute på åkrarna. I en pinjeskog gick svarta grisar tillsammans med sina små kultingar och åt av markens föda.

Innan vi kom fram till bron mellan Spanien och Portugal tankade vi och åkte sedan raka vägen till ställplatsen vid Castro Marim för att tömma toa och gråvatten. Därefter for vi till parkeringen vid Alagoa för övernattning.

Vi var ganska trötta efter vår tvådagarsutflykt. Ingemar gick på en promenad och passade på att prata lite med svenskarna, som fortfarande stod kvar, medan jag panerade kalkonfiléer och kokade safffransris. Ett par patienser fick avsluta kvällen, innan vi försvann in våra respektive böcker, Ingemar i sin engelska bok och jag i Peter Nilssons ” Messias med träbenet och andra berättelser”. Peter Nilsson tillhör mina favoriter, som läses mycket noggrant.

Lördag den 20 februari
Tydligen var vi trötta efter utflyktsdagarna, för vi sov länge. Idag fick jag sällskap med Ingemar på morgonens korta strandpromenad. Huruvida det var varmt eller kallt vet jag inte. De flesta, även Ingemar, gick klädda i vinterjackor. Jag svettades och tog av jackan för att gå i dubbla bomullströjor. Mina ben kändes som klubbor och efter frukost sov jag ytterligare en stund. Ingemar gick för att hälsa på andra svenskar, som står längre bort utefter en gata.

Det blev något av en återhämtningsdag idag. En frukt- och grönsakshandlare kom till parkeringen. Jag gick dit för att köpa sallad och röd paprika. Här var det ordning och reda. Mannen var proper och vänlig och varorna i skåpbilen låg prydligt i sina lådor. Vågen stod väl synlig för både kunder och försäljare. Han hade en stor låda med nyplockade, röda jordgubbar från Huelva. Vem kan motstå en sådan frestelse? Inte jag, utan jag återvände med en påse färska bär, som nästan åts per omgående. Nu var jordgubbarna goda, mycket goda.

Ingemar var djupt försjunken i lösandet av en sudoku, så jag gick bort till de andra svenskarna, som stod nära oss för att prata bort en bra stund. De har åkt husbil i ett flertal länder under många år och har på så sätt mycket att delge och lära oss andra.

Vädret var växlande under dagen. Till att börja med blev det en del sol, även om det inte var speciellt varmt och inte lockade till att sitta ute, åtminstone inte någon längre stund. En och annan regnskur kunde inte låta bli att göra sig påmind. Framåt kvällen tilltog blåsten och regndropparna föll allt tätare. Vinden låg på, så avgaserna från kyl och frys drog in i bilen. Tur att det är bra ventilation!

Vi gjorde vår vanliga ryggympa på kvällen. Den är ett måste för att inte stelna till helt. Programmet, som jag lärde mig en gång under en av mina alternativmedicinutbildningar, tar ungefär 20 minuter och det är väl använd tid. Man genomför övningarna stående och sittande.

Utflykt till Ayamonte och Isla Christina

Onsdag den 17 februari
Solen fick äntligen en chans att titta fram idag och de flesta molnen höll sig på avstånd. Bortsett från ett par mindre skurar, blev det en vacker dag. Efter att ha pratat ett tag med ett par svenskar, som vi stött på av och till åkte vi upp till centrum i Altura för att surfa lite. Dels finns det fri Internetuppkoppling här och dessutom laddar bilbatterierna bra, när solen lyser.

Vårt kylskåp var i det närmaste helt tomt och behövde fyllas på. Vi åkte till närbelägna Vila Real. Jag hade sett på TV-reklam, att Pingo Doce skulle sälja olivbröd. Dessutom ville jag få tag på den färskpressade goda juicen. Det fanns varken olivbröd eller juice, men däremot goda, smaksatta smörgåskex. Lidl blev nästa anhalt, med sin parkering, där det är lätt för husbilar att ta få plats. Här fick jag tag på de basvaror vi behövde, bortsett från röd paprika och ströbröd, som bara fanns i 1-kilosförpackning. Det fick bli en tur även till Inter Marche. Här fanns det bara två fula röda paprikor kvar och ströbrödet var slut. Däremot köpte jag en nybakad, god painriche, som vi senare åt med den goda osten från Serpa, som vi köpt på marknaden i Moura.

Vi kunde konstatera, att zigenarnas läger utanför affären hade utvidgats med ytterligare ett par tält. Vid ett par lägereldar lagades mat och utanför tälten betade nu både hästar och en mula.

Vi for vidare till närbelägna Castro Marim för att tömma gråvatten och toa. Vid ställplatsen var det fullt med husbilar, men på det närbelägna torget lyckades vi hitta en plats. Det var första gången vi övernattade här.

Torsdag den 18 februari
Natten var lugn på det stora torget i Castro Marim. Tidigt på morgonen började sopbilarna åka runt för att städa gatorna. Nu var det slut på nattfriden. Vi hade tänkt ta en tur till Punta Umbria, men himlen var åter jämngrå, vilket tydde på att det snart skulle bli regn igen, så vi kom överens om att skjuta på utflykten. Visserligen hade meteorologerna gaddat ihop sig och förutspått regn idag, men är man optimist, så är man och ingen av oss hade inte dansat någon regndans. Vi åt frukost i lugn och ro och duschade.

Plötsligt knackade det på dörren. Nej! Inte nu igen! Utanför bilen stod tre vänliga poliser och förklarade på lite knackig engelska, att vi var tvungna att flytta bilen. Nåja, inte bara vi utan alla, som stod parkerade på torget. Det skulle bli cykeltävling. Cykeltävling! Om de hade sagt simtävling, skulle jag ha haft förståelse för tvångsförflyttningen. Ute strömmade nämligen regnet åter ner från den grafitgrå himlen. Regnvattnet rann i strida strömmar utefter gatorna och de bruna vattenpölarna växte snabbt i storlek. Har de aldrig hört talas om risk för vattenplaning i detta land?  Det gäller även cyklister, så det så!

Vi flyttade bilen till en parkeringsplats utefter en av de större gatorna, där vi drack förmiddagskaffe i väntan på att regnet eventuellt också skulle ta en välbehövlig paus. Sopbilarna fortsatte att sopa regnvatten utefter trottoarkanterna. Snart parkerade flera andra husbilar bakom oss. Här satt vi och gick igenom vårt portugisiska ordförråd och studerade stadslivet. Några modiga lärare kom travande med mindre skolbarn, alla iförda regnkläder och försedda med färgglada paraplyer. Undrar just, om de hade friidrottsdag idag?

När regnet avtog en stund, kom Ingemar med en ny idé. Tänk om vi skulle åka över till Ayamonte! Där har vi aldrig varit och Ayamonte ligger bara 2-3 mil från Castro Marim och är beläget på den spanska sidan mittemot Vila Real. Vi åkte över bron, som utgör gränsen mellan Portugal och Spanien. Jag jublade, när vi åkte förbi ett inköpscentrum. De hade rea. Det är något underligt med män. Ibland är de totalt döva. Hur mycket jag än hojtade, att jag skulle vilja gå in i varuhuset, körde Ingemar med oberörd min vidare. Han åkte målmedvetet och bromsade snart in vid en Repsolmack. Nu förstod jag plötsligt avsikten med utflykten. Jag hade blivit totallurad. Det var inte Ayamonte, som var intressant, utan en mack, där man eventuellt kunde byta den tomma spanska gasolflaskan mot en fylld dylik. Suck! Att jag fortfarande efter ett långt liv ska vara så blåögd!

Jag fick emellertid plåster på såren, för vi befann oss nu inte långt från Isla Christina. Där finns en strand och på stränder kan man promenera. Vi åkte ner till fricampingen på den stora parkeringen vid stranden. När regnet hade övergått i ett duggande, gick vi ut för att ta en välbehövlig strandpromenad. Vi hann inte gå långt, förrän regnet tilltog. Ingemar förbarmade sig och hämtade våra paraplyn. Regnstormarna hade nog gått hårt fram även här. Det mesta av snäckorna, som hade drivit i land, låg mer eller mindre krossade, eller hade av vind och vatten packats in i en hård sandvall. Ett långt bälte ganska långt upp på stranden var svart. Var det eventuellt rester av någon oljebekämpning? Vi vet inte. Vi fick i alla fall en strandpromenad, även om regnet mot slutet öste ner. I min medhavda plastpåse fanns några små pärlemorskimrande underverk till snäckskal. Vad gjorde det, att vi var ganska våta, när vi kom hem? Skorna gjorde jag rent och kläderna torkar. Den stekta laxen med potatis och spenat smakade gott.

Det var nu eftermiddag och vi tyckte inte att vi hade någon anledning att åka tillbaka idag, utan beslöt oss för att övernatta. Vi var nu fyra husbilar samt en mindre skåpbil, som stod på parkeringen.

Lokal karneval i Altura

Tisdag den 16 februari
Idag hade det utlovats sol. Det blev en blandning av sol, regn och blåst, mest de två sistnämnda. När vi var färdiga att ta en strandpromenad på morgonen, regnade det och vi avstod. Genomblöta och sandiga kläder i husbilen kan vi vara utan. Själv kände jag mig som ett åskmoln, för jag avskyr dessa kastvindar med skyfall, som gör att kroppen mår så dåligt. Bäst att låta åskvädret inom mig gå över.

Idag var det den sista dagen på årets karneval. Tyvärr hade man det här året urdåligt väder på de flesta håll. Enligt rapport från några svenskar, som trotsade vädrets makter och åkte till Loule, var det kallt, även om de värsta skurarna hade tillfälligt uppehåll under själva karnevalståget. De stackars kroppsmålade flickorna frös nog ordentligt i år. Här i Altura gick stadens karnevalståg av stapeln på eftermiddagen. Vädrets makter hade tydligen blidkats, för regnet kom först, när firandet var över.







Djurliv i palmerna

Söndag den 14 februari
Under den gångna natten regnade det igen, men tidigt på morgonen var det uppehåll, så jag passade på att ta en morgonpromenad på stranden iförd vindtät jacka men uppfälld kapuschong. Blåsten var kall och regnmolnen hopades åter oroväckande, så det blev en ganska kort promenad. Längre fram på förmiddagen gick Ingemar in till staden för att köpa bröd.

Strax efter lunch fick vi se en man, som gick med en käpp och petade vid palmerna. Han plockade ibland upp något och stoppade detta mystiska i en plastpåse. Jag kunde inte styra min nyfikenhet, utan gick ut för att se vad han gjorde. Han plockade upp en rund tingest, som låg i något dunliknande. Det var en stor snigel med hus. Jag försökte tilltala honom på ett slags blandspråk och han berättade då, att han talade franska, varvid han med en elegant fransk gest förklarade att detta var en delikatess, som skulle kokas med vin och vitlök. Dessa små djur har alltså sina bon i skrevorna efter avklippta palmblad. Livet med alla dess hemligheter är spännande. Åter hade vi lärt oss något nytt.

Den snigelplockande mannen

Idag skulle ett flertal karnevalståg gå av stapeln. Undrar just hur det gick i ovädret. Förra året var vi i Loule tillsammans med ett par husbilsvänner. Då var det rena sommarvärmen. På eftermiddagen började det åter regna och blåsa. Framåt kvällen övergick det till storm och ett ösregn, som med tilltagande styrka fortsatte hela natten. Vi satt ganska länge och la patiens. Ingemar somnade, men jag låg och läste och hade svårt att sova i ovädret. Palmerna svängde febrilt i den hårda vinden och några palmblad bröts t o m av.

Måndag den 15 februari
Stormen hade bedarrat och regnet tagit paus på morgonen. Morgonpromenaden blev skön för min del. Idag svepte ljumma vindar fram över stranden. Lågvattnet sköljde mjukt in över den släta finkorniga sanden, där inte en enda snäcka syntes till. Nattens skyfall och hårda vindar hade drivit upp sanden i en hög balk långt uppe på stranden.

Under tiden som jag hade tagit morgonpromenaden, hade Ingemar tömt toan och börjat förbereda frukosten. Små tofslärkor trippade fram i gruset utanför bilen. Idag saknades småfåglarnas underbara sång, som hade fyllt luften igår. När vi igår satt ute och drack kaffe, satt en liten fågel av för oss okänd sort i neriumbusken bakom oss och fyllde luften med ljuvliga drillar. Den hade några knallgula vingpennor, svart huvud med röda markeringar vid ögonen.

På förmiddagen började regnet åter ge sig tillkänna. Idag var det dags att fylla på gasol i den tyska flaskan. Vi åkte motorvägen i riktning mot Loule till Boliqueme. Ingemar konstaterade, att det är dyrare att fylla en flaska här än i Vila Real. Utmed vägen fanns såväl apelsiner som flickor till salu. Vi köpte en säck apelsiner.

Jag hade önskat, att vi skulle åka ner till en av stränderna nära Faro. Det visade sig inte vara så lätt. Vi åkte genom Almacil och kryssade sedan fram i rena golfparadiset i trakten mellan Quarteira och Monte Negro. Regnet ökade i styrka och snart syntes inte en enda människa. Vi gav upp vårt sökande efter en strand och åkte raka vägen till Camping Rio Formosa utanför Tavira , där Ingemar gick in för att hämta sina kvarglömda promenadskor. Därefter körde vi vidare till den stora parkeringen vid Alagua. Här fanns redan några husbilsägare, som vi träffat på flera gånger tidigare.

Under dagens färd kunde vi konstatera att det är översvämningar på ett otal ställen. Floderna har på många håll svämmat över sina bräddar och mer regn väntas de närmaste dagarna. Mycket är en brun lervälling.

Torsdag den 11 februari
Det var en solig morgon med molnbankar längst ute vid havet. Det var + 16,5 grader, men tack vare den lite kyliga vinden kändes det kallare.

Rio Miros utlopp i Atlanten

Vi beslöt oss för att åka vidare söderut. En frodig grönska med många mimosaträd kantade vägen. Ute på en äng gick ett flertal storkar och åt.

Vid Almograve svängde vi av för att åka kustvägen i riktning mot Zambojeira do Mar. Vi svängde ner mot Cabo Sardão, där ett fyrhus ligger ut mot havet. Marken är klädd med en vegetation, som jag skulle vilja se i blom. Tyvärr är det med tanke på den blåsiga och regniga väderleken för tidigt.


Medan jag studerade växtligheten, gick Ingemar ut mot klippkanten. Snart stod han och vinkade, att jag skulle komma. Därute på de kargaste klipporna häckade många fåglar, bl. a två storkpar. Tyvärr är vi dåliga kännare av fåglar. Högt uppe på den mest otillgängliga klippan låg en stor vit fågelhona och ruvade i ett robust byggt näste, helt oberörd av den hårda, kalla vinden. Ingemar hade tagit med kikaren, så vi kunde se närmare på fåglarna. Vilken underbar syn!

Två häckande storkpar och
flera andra häckande fåglar på den högra klippan

Närbild av ett storkpar

Den häckande okända honan

Den ruvande honan i närbild

Huttrande gick vi tillbaka till bilen för att åka vidare. Ett flertal tofsvipor trippade omkring på en äng i sökandet efter lämplig föda. Vattnet sjunker inte undan på många håll, utan åkrar ser ofta ut som våtmarker, samtidigt som markvegetationen på andra ställen är mycket tät och friskt grön. Giftbesprutning förekommer en hel del.

Vi anlände så småningom till Zambojeira do Mar, där vägen ringlade ner genom den vackert belägna byn. Långt nere på en parkeringsplats stod ett par och vinkade åt oss. Det var holländarna, bosatta i Frankrike, som vi träffat på tidigare vid ett par tillfällen. De hade övernattat på parkeringen, men tänkte nu åka upp på höjden för att ställa sig där. Vi följde med, men insåg att det var väl lerigt däruppe. Visserligen var utsikten enastående fin, men om det skull börja regna och blåsa, kunde det bli svårt att ta sig därifrån. Vädret har på sistone varit mycket ostadigt, så vi beslöt oss för att åka vidare mot Sagres.

Nu var vi ute på en mindre väg på landet igen. Här odlar man stora fält med solrosor, men nu stod bara resterna av de kraftiga stjälkarna kvar. Vägen, som blev rena traktorvägen, förde oss emellertid till Praia do Carvalhal, som såg ut som en blå lagun. Vi stannade till för att få lite mat och dryck, innan vi åkte vidare. Blommande rödklint lyste överraskande mot oss. Vita kallor och röda liljeliknande blommor fanns också på ett par platser.

Här lagras korkbarken

I Vila do Bispo stannade vi till för att handla lite på Lidl, som alltid har husbilsvänliga parkeringar. Dessutom går det fort och lätt att handla basvaror. Sagres låg nu helt nära och vi åkte ut på klippan för att parkera bland de övriga husbilarna. Även här var det lerigt efter alla regnskurar den senaste tiden. På kvällen gick vi upp till ”vår bar” för att dricka varsitt stort glas färskpressad juice och surfa ett tag. Här kan man koppla upp sig med egen dator.

Fredag den 12 februari
Brrrr!!! Sent igår kväll började det regna – igen! Dessutom blåste det. Att stå i Sagres, när det blåser är inte speciellt roligt. Regnandet fortsatte på morgonen. Allt utanför bilen hade som vanligt förvandlats till en gul lervälling. Blåsten tilltog och bilen svajade i kastbyarna. Jag frågade Ingemar, som är gammal seglare, om han trivdes nu. Han hade ju både vind och vatten, tyckte jag. Han gav mig ett bistert ögonkast. Jag försvann in i duschen. Avloppet i duschen fungerar fortfarande inte. Det var bara att ösa ur vattnet, men man vänjer sig. Jag satte på mig en lite nopprig, men varm mysdress, förberedde mig på en lite svajig men skön hemmadag och plockade fram datorn för att skriva lite. Batteriet hade jag laddat, när vi var på baren igår kväll.

När Ingemar, som är jordnära, kom ut ur duschen, föreslog han, att vi skulle åka till det närbelägna Lagos för att ta in på en camping. Vad då? Camping? Vad skulle vi dit att göra? Jag som hade lyckats tjata mig till att få komma tillbaka till Sagres, för att få se cistrosorna blomma ute vid udden. Bilen gungade och vinden svepte kall in genom ventilationsintagen. När jag tittade ut genom fönstrets regnridå, kunde t.o.m. jag inse, att kustvegetationens blommande mångfald inte hade för avsikt att exponera sig än på ett tag, åtminstone inte förrän solen började värma klipporna. Visst, detta med camping var kanske en bra idé, speciellt som vi just nu måste vara lite snåla med gasolen.

Vi åkte mot Lagos, där vi först tittade in på den välordnade Camping Turiscampo, som tyvärr ligger en bit utanför staden. Vi hade inte för avsikt att ligga en längre tid på en camping, utan ville bara komma i lä och dessutom kunna koppla upp oss på el, så vi rullade vidare in mot staden, där vi tog in på den enklare men samtidigt mer centralt belägna camping Parque de Campismo da Trindade.

Det var bra, att vi hade tagit in på campingen, där vi stod tryggt i lä. Blåsten tilltog under dagen och regnet öste ner. Långt ovanför husbilarna svajade trädkronorna ordentligt. Den 12 – 14 februari är det karneval överallt. Här är den inställd p g a det dåliga vädret och det är den säkert på andra platser också.

Lördag den 13 februari
Väderprognosen stämde och solen lyste från en helt blå himmel. Jag hade tänkt tvätta upp lite handtvätt, men avstod, när jag insåg, att man var tvungen att bära varmvatten från duscharna. Vi beslöt oss för att ta en titt på staden och därefter åka vidare till Alvor, där vi varit flera gånger tidigare. Strax efter 11.30 gick Ingemar till receptionen för att hämta vårt campingkort, som fanns där. Receptionen skulle vara stängd kl. 13.00 – 13.30. Kvinnan i receptionen hade gått därifrån ca 1½ timme tidigare. Vi tog en kortare promenad och Ingemar passade på att få håret klippt. Ännu hade ingen receptionist kommit tillbaka. En manlig portier hade hand om bevakningen, men han var inte insatt i var kvinnan förvarade legitimationskorten. När klockan var drygt 13.00 förbarmade han sig och gjorde ett försök att hitta kortet.

Det lyckades och vi kunde äntligen lämna campingen. In i den gamla stadsdelen får man inte åka husbil. En bit före den gamla stadsmuren i Lagos finns en stor kostnadsfri parkering och där hittade vi en bra plats, varefter vi promenerade genom den vackra parken, som är belägen på en sluttning. Här finns ett flertal bänkar i en stor pergola och man har planterat allehanda frukt- och rosépepparträd. På ett snyggt plakat uppmanar man hundägarna att hålla reda på sina älsklingar och här finns även gratis hundbajspåsar.

Vi tog en promenad fram till Henrik Sjöfararens torg, där platsen för Europas första slavmarknad låg. Ingemar hotade med att försöka sälja mig, men jag påpekade snabbt, att han inte skulle få mycket för mig, när de upptäckte alla mina skavanker.

Huset är byggt på grunden av den gamla slavmarknaden

Lagos är tydligen en populär turiststad, även den här årstiden. Mycket folk var i rörelse och de gamla gatorna är kantade med restauranger och mindre butiker. Vi satte oss ner i solen och åt en varm baguette, innan vi återvände till husbilen för att fara till Alvor.

När vi anlände till Alvor, konstaterade vi att husbilarna har hittat en för oss ny plats att övernatta på, nämligen den stora parkeringsplatsen framför fiskarnas byggnader. Vi for vidare ned till stranden, där vi ställde oss vid de vackert ordnade parkeringsplatserna, som är åtskiljda av lågväxande palmer och neriumbuskar. Både här och längre ner mot stranden stod flera husbilar. Solen stod fortfarande högt på himlen, så vi kunde både dricka kaffe ute och sola en stund, innan vi tog en strandpromenad.

Tidigare äldre inlägg