Soligt och blåsigt

Söndag den 27 februari 2011
Tidigare övervintringar har jag ofta gått ner till stranden 07.15 – 07.30, när solen går upp. Soluppgångarna är så vackra vid Atlanten. Tyvärr har det inte gått i år. När vi vaknade vid 08.00-tiden, frågade jag Ingemar, om han ville följa med på mitt försök att gå ner till havet. Visst ville han det!  Han är en pärla! Även om solen lyste, var blåsten kall, så det gällde att ta på sig varma kläder.

I förrgår hade jag lyckats gå över bron till stranden, men inte längre. Idag gick vi över stranden ner till havet. Det kändes underbart. Här mötte vi Eva och Bengt, som var ute på promenad med sin lilla jycke. De lyckönskade till framgången. Alex hoppade glatt upp och hälsade. Han tycker inte om havet och vill helst därifrån. Han vänjer sig nog.

Fram på dagen blev det varmare ute, men det var fortfarande blåsigt och vinden var kall. Satt man i lä, var det skönt. Tidigare har Ingemar och jag varit noga med att göra en genomgripande ryggymnastik varje dag, men det har inte blivit av på länge. Det är lite för trångt i bilen för att kunna utföra alla övningar. Idag gick vi ut och gjorde gympan. Det kändes skönt, mycket skönt. Jag gör visserligen mina övningar, som sjukgymnasten förmedlade, men den här omfattande ryggympan behövs mycket väl, även för Ingemar i förebyggande syfte. 

Vi satt ute och åt lunch idag, men det blev en reducerad måltid. Det blåste rejält och den kraftiga virvelvinden norpade samvetslöst åt sig salladsbladen och kastade ner dem på marken. Mina nakna vader blev sandblästrade. Ingemars tomma ölflaska fångade jag upp i sista sekunden, innan den kraschade mot marken.

Idag har det kommit många personbilar, både portugisiska och spanskskyltade. Musiken har strömmat ur högtalarna och fotbollsmatcherna är åter igång. Vi anar, att det är någon form av utbytesmatcher mellan de båda länderna.

Vännerna Eila och Ingemar ringde och var lite oroliga för att de varken hade hört något från oss eller sett några nya blogginlägg på länge. Nu kommer de kära vänner! Tack för att ni bryr er! Det värmer! Nu önskar vi er en trevlig resa söderut och hoppas att allt går bra!

 

 

Lymfdränage

Lördag den 26 februari 2011
Det var rena sommarvädret även idag och det blev en stunds samling under pinjetallen. Här är så skönt, så man har ingen större lust att åka vidare. Det var skönt att sitta i bikini ett tag. Vi är båda försiktiga med solen. Lagom är bäst och man blir solbränd även i skuggan.

Idag hade jag tid i skönhetssalongen för en behandling, lymfdränering ”Hidro Linfa”. Hur det går till? Svårt att förklara, men man sitter med fötterna i ett speciellt fotbad. Elektroder är kopplade mellan fotbadet och en maskin. En vätska och speciella droppar sätts till. Jag hade bett om hjälp med min smärtande rygg, mina fötter och tunga ben och även huvudvärken. Det är ju en utrensning, som i det här fallet går via akupunkturpunkter under fötterna, så både innan och efter behandlingen är det viktigt att dricka mycket vatten. Maskinen läser av en hel del. Ibland måste en del vatten bytas ut och fler droppar tillsättas. Kvinnan frågade mig två gånger, om jag hade ätit något salt kvällen innan. Salt? Nej! Jag hade bara ätit tonfisk och bröd (en varm smörgås). När jag kom hem, kom jag på, att vi hade ätit några salta mandlar kvällen innan.

Kände jag någon skillnad? Ja! Min huvudvärk var borta. Nacken kändes inte längre lika stel. Mina ben kändes lättare och energin började återvända. Ingemar märkte att jag rörde mig ledigare. När jag kom hem, tog jag fram dammsugaren och dammsög husbilen utan att det gjorde ont överallt. Ska beställa ännu en behandling. Hälsan är viktigast av allt.

Framåt kvällen fick vi underhållning. Det är en stor fotbollsplan nära oss. Här började man spela musik, skön musik. Därefter blev det ett par fotbollsmatcher och sedan började man spela igen. Et var lördagskväll och här samlades ortens ungdomar. Det var musik, prat och skratt. Inget bråk, som vi kunde upptäcka. Härligt!

I kväll visades i spansk TV ett program liknande vårt ”När och fjärran”. Det här programmet handlade om Stockholm och det både intressant och informativt.

Två mysiga hundar

Fredag den 25 februari 2011
Idag kom även det svenska paret Eva och Bengt. De hade också skaffat en hund härnere, Alex, som de bara hade haft en månad. Alex är en mellanstor svart hund med rufsig päls. Han är livlig och nyfiken, men också mycket snäll. 

Det var soligt och varmt och även idag blev det samling under pinjetallen, denna gång med två hundar som sällskap. Jag hade en ”dålig dag” och låg en hel del. Förutom att jag hade svårt att gå, hade jag åter huvudvärk och mådde illa. Skönt att Ingemar hade sällskap av de andra!

Sent på eftermiddagen försökte jag gå ner mot stranden. Trots att jag hade Ingemar som stöd, lyckades jag bara gå över bron. Sedan var det slut på orken. Det var bara att knalla hem igen.

 

 

Fotvård

Torsdag den 24 februari 2011
Även idag var det varmt och soligt. Anita och Jyrki kom vandrande med sin stora, vackra hund Freddy. Vi slog oss ner utomhus en stund, innan det var dags för mig att gå till skönhetssalongen på fotvård.  Ingemar följde mig, även om det bara var en kort sträcka att gå. 

Även i Portugal är det lite ”por la mañana”. Tid har man gott om. Vad gör det, om man får vänta en halvtimme! Kvinnan, som har salongen är både glad och vänlig och är dessutom mycket duktig. Hon kan verkligen fotmassage. Mina fötter smordes in med fet kräm och blev omlindade, så jag såg ut, som om jag hade stukat båda fötterna. Därefter målades naglarna vackert röda. Att gå hem med egna skor var inte att tänka på. Jag fick ett par engångssandaler. Tur nog kom Ingemar, så jag fick hjälp att gå hem. Det är betydligt billigare att gå på fotvård här nere än hemma. 

När vi kom tillbaka, slog vi oss ner i halvskuggan under en pinjetall, där Anita bjöd på kaffe med goda portugisiska kakor. Platsen gav nostalgikänslor och jag tänkte på min uppväxt, när mormor hade kaffekalas under äppelträden. Ingemar passade på att flytta fram bilen. Här blev vi sittande ganska länge i trevligt samspråk. Freddy, som kommer från en hundgård härnere, är en underbart lugn och trygg hund.

Kaffestund i tallens skugga

Till Alagua – portugisisk tid – dags att ställa tillbaka klockan en timme

Onsdag den 23 februari 2011
Det var ganska kallt i natt, men temperaturen steg snart till + 27 grader och det blev så småningom en solig och varm dag. Grodorna sov gott efter nattens idoga arbete.

Foro Iberoamerikano - varje sommar är här en festival, då man firar Columbus med latinamerikansk folkdans och musik

Columbusmuseet

Karta över biologiska trädgården

En vy från den biologiska trädgården

Vi åkte fram till den biologiska trädgården. Det var naturligtvis inte säsong den här årstiden, men det vore i alla fall roligt att få en överblick över anläggningen. Inträdet är gratis. Långa trappor med låga trappsteg för uppåt intill de konstgjorda vattenfallen, som av förståeliga skäl inte var igång. Jag stöttade mig mot Ingemar och vi gick sakta uppåt tills vi kom till en fyrkantig bassäng, där det såg mycket lugnt ut, men skenet bedrar. Plötsligt men långsamt reste sig en imponerande gestalt upp. En jättestor fågel påminnande om en kalkon stod mitt framför oss. Jag vände genast om, medan Ingemar passade på att föreviga den respektingivande varelsen. Med sin imponerande storlek vaktade han oss hela vägen, medan vi gick tillbaka ner.

En respektingivande vakt

Jag insåg, att jag inte skulle orka gå runt i parken, men fram till växthusen var det inga trappor. Vi knallade framåt, medan en trädgårdsarbetare sprang förbi oss för att öppna växthusen. Tyvärr klarade jag inte av att gå hela vägen, utan var tvungen att sätta mig en stund. Ingemar tyckte, att det kvittade och passade i. st. på att fotografera. Det får förhoppningsvis bli en annan gång.

Vi åkte nu tillbaka genom industristaden Huelva, där oljeraffinaderier m.m. ligger på rad, för att via den långa bron, som förbinder Spanien och Portugal, åka in i grannlandet Portugal. Under en lång sträcka kantades vägen av mängder av mimosaträd.

Ställplatsen i Castro Marim var fullbelagd med husbilar från olika länder. Även på torget stod åtskilliga bilar. Vi hade inte tänkt övernatta här, utan stannade bara till för att tömma toa och gråvatten, innan vi åkte vidare till Alagua. Här stod också mängder av bilar parkerade. Vi lyckades hitta en parkeringsplats. Det var nu ganska sent och vi beslöt oss för att gå ut och äta på en närbelägen restaurang. Det var skönt att slippa laga mat i kväll. Maten var god, även om tonfisken var något torr. Ett fult affärstrick är, att det alltid ställs fram en hel del annat på bordet, som man sedan får betala för, inte bara en s.k. kuvertavgift.

På hemväg passade jag på att beställa välbehövlig fotvård till nästa dag.  Här på vår ställplats somnade vi inte till grodornas kväkande ikväll, utan till hundskall. Vi stod nära en del privata hus, där man oavsett om ägaren är närvarande eller inte, alltid har flera vakthundar innanför grindarna. Vi har aldrig vid tidigare tillfällen sett en enda människa. Hundarna vill helt klart ha sällskap och brukar bli tacksamma, om man går över och pratar med dem.

Tillbaka mot Columbusmuséet

Tisdag den 22 februari 2011 
Skönt att vakna till fågelsång! Det var en solig, men något blåsig morgon vid Punta Umbria. Ingemar gick fram till båthamnen, medan jag mycket sakta knallade utefter stranden och ut på udden med dess förkrympta växtlighet. Doften från alla blommande ginstträd fyllde den syrerika luften. Träden var fulla av vita, väldoftande kvistar. Visst hade jag kunnat ta med ett par små kvistar, men inomhus vissnar de snart. Här växer ginst och mimosa i överflöd och hemma får vi betala mycket för en enda liten kvist. Det finns många olika sorters mimosa och en blommar sedan flera veckor tillbaka, medan andra fortfarande står i knopp.

Blommande ginst

Även om jag inte hade gått långt, hade jag överskattat min förmåga. Rygg och ben värkte ordentligt och en stol ute i naturen hade inte varit i vägen. Ingemar hade börjat undra, vart jag hade tagit vägen och kom vandrande, så jag fick ett gott stöd på tillbakavägen.

Snäckskal i överflöd

I år plockar jag bara några få snäckskal

Vi åkte tillbaka genom Huelva mot Columbusmuseet i La Rabida, där vi tänkte övernatta. Vägen var kantad av vit ginst och blommande rosmarin. Ute i saltsjöarna i marsklandet stod mängder av flamingofåglar. I storkbona höll de stora fåglarna som vanligt kontroll på trafiken.

Högt uppe på en höjd ligger det lilla franciskanerklostret med sina vackra freskmålningar, där Columbus blev välsignad före en av sina upptäcktsfärder. Den här gången hoppade vi över klostret och stannade i. st. till vid den stora botaniska trädgården, för att kolla deras öppettider. Vi beslöt oss för att åka dit nästa dag och for nu raka vägen fram till den stora parkeringsplatsen framför Columbusmuseet, som är omgivet av en artrik fågelsjö. Vi har både besökt museet och övernattat med husbilen här ett flertal gånger. Utanför själva byggnaden har man kopior av Columbus tre skepp liggande i den lilla hamnen. Dessutom har man byggt upp autentiska miljöer. Ingemar gick in i museet en stund för att fotografera, medan jag vilade och lagade lite mat.

Kopior av Columbus fartyg i den lilla hamnen

En av de genuina utomhusmiljöerna

I natt stod vi ensamma med husbilen på den stora planen. Förra året hade vi sällskap av en belgare, som också har övernattat här ett flertal gånger. Fågelsjön hyser inte bara fåglar, utan också mängder av grodor. Vi somnade ovaggade till en imponerande körsång framförd av våtmarkens alla grodor.  

En ridskola finns i närheten

 

Fortsatt färd till Punta Umbria

Måndag den 21 februari 2011

Det var fortfarande tätt mellan husbilarna vid stranden i utkanten av Torrox Costa. Vi åkte in till Torrox centrum, där vi parkerade bilen. Här fick vi en liten pratstund med det glada och trevliga paret Leif och Eva, som var på väg till veckomarknaden.

Vi gick först in till läkarmottagningen, där jag tidigare anlitat en ortoped och en sjukgymnast för mina ryggproblem. Jag behövde få en sammanställning på behandlingar och avgifter.

Därefter fortsatte även vi till marknaden, där Ingemar hittade ett par snygga skor, medan jag nöjde mig med ett par trosor för 1 Euro. Nu hade man plockat fram vårkollektionerna och många köplystna kunder trängdes framför stånden. Vi stannade bara till en stund hos flöjtspelande indianer, där vi köpte en skiva. De behöver också hjälp för att kunna leva och dessutom känner jag varmt för indianer. Det sista uppehållet gjorde vi vid en tysk restaurang för att äta deras specialitet, bratwurst med kålsallad.

Vi kom överens om att bryta upp från Torrox Costa, för att fortsätta i riktning mot Portugal och åkte därför E15/A7 i riktning mot Malaga/Almeria varefter vi svängde in på A45 mot Antequera. Bakom Antequera tornade det mäktiga bergsmassivet El Torcal upp sig, samtidigt som vi svängde in på A92 mot Sevilla. För den som inte har varit vid El Torcal tidigare, rekommenderar vi ett besök. Efter ca 2,5 mil på den här vägen, ligger till vänster fågelsjön Laguna de la Fuente de Piedra, som vi besökt flera gånger tidigare. Även den är väl värd ett besök.  

Utefter den här sträckan ligger många olivlundar och det är intressant att iaktta hur olika långt man hade kommit med skötseln. Mestadels beskär man träden i  januari. Grova grenar går till ved, medan kvistar och övrigt skräp eldas upp. I en del olivodlingar var man färdig med skötseln och hade hunnit harva mellan träden. På andra ställen hade man beskurit träden, men inte hunnit ta vara på avfallet. Här och var röken låg tät över nejden, där man höll på att elda upp kvistarna.

Något udda för våra förhållanden såg jag, när vi åkte över en mindre bro. På vägen som gick under bron, befann sig tre par oxspann. Varje par drog en stor skrinda med nyskördat saftigt gräs. Synen gav en djup och varm notalgisk känsla. Oxar i arbete har jag för min del inte sett sedan jag var 17 år.

I trakten runt Sevilla hade det regnat en hel del och åkrarna behövde torka upp, innan man kunde fortsätta med jordbruksarbetet. Av de blommande fruktträden återstår inte mycket. Den kraftiga blåsten har sett till, att blombladen ligger som snöflingor på marken. Det var en varm dag idag och det var fortfarande 23,7 grader, när vi vid 18.30-tiden svängde in på långa ringleden runt Sevilla. Trafiken var tät, men genomfartsleden var välskyltad och snart körde vi igenom Huelva och närmade oss badorten Punta Umbria, där vi åkte ut på udden för att övernatta. Här brukar det vara lugnt och idag stod redan en engelsk husbil parkerad utefter strandvägen, där många inhemska såväl joggade, som promenerade. Här åker polisen dessutom förbi ganska ofta.

Vår övernattningsplats i Punta Umbria