Folkdansuppvisning 1:a Advent

Söndag den 27 november 2016
I Carvalhal fortsatte festen även idag. Bl. a. skulle det bli paneldebatt om landets och regionens lantbrukssituation, men eftersom vi inte kan portugisiska, hoppade vi över den delen. Vi siktade in oss på folkdansuppvisningen.

När vi kom fram till Carvalhal på eftermiddagen, var det mycket folk. Det hade också varit något inslag om senioruniversitet och det märktes på publiken, som till stor del bestod av lite äldre medborgare. Jag kan tillfoga, att både igår och idag var vi förmodligen de enda turisterna. Demonstration med tillagning av potatisrätter var också slut.

Utanför lokalen började folkdanslagets medlemmar samlas

Vi satte oss som alla andra på framställda plaststolar för att få se framträdandet av Grupo de Danca Tipica da Queimada. Jag har själv dansat både folkdans och kultisdans, så jag njöt i fulla drag av uppvisningen. Det var ett duktigt folkdanslag som med bravur framförde olika danser. Beundransvärda var dansledaren och hans fru, som hade sina två barn gissningsvis i 6 – 8-årsåldern med i danslaget hela tiden. De två barnen var mycket duktiga och sonen sjöng t o m solo. Vilka förmågor det finns överallt!

De kvinnliga sångarna tar plats

Efter framträdandet var det allmän dans till en enmansorkester. Dansgolvet fylldes nästan omedelbart av danssugna, mest medelålders.

XVI festa da Batata Doce

Lördag den 26 november 2016
I Comporta är det marknad den andra fredagen varje månad och då kan man inte stå på ställplatsen. Lördagar kommer ett par varubilar in till centrum. Då kan man se, hur ortsbor går mot mitten av orten för att handla.

På förmiddagen gick vi också in mot ortens mitt. Frukt- och grönsakshandlaren hade slagit upp sina luckor. Bakverk i lådor såldes från en annan bil. En fiskare stod på trottoaren med några fiskar i en frigolitlåda. Fiskarna blev snart sålda.

Vi gick in i den välskötta affären, som är en kombination av konditori, bageri och pizzeria, för att dricka en kopp kaffe. Ingemar passade på att köpa ett bröd. Brödet är mycket gott, men vill man ha något med, måste man gå hit på morgonen/förmiddagen. På eftermiddagen är det slutsålt.

Vi satte oss vid ett bord och kunde i lugn och ro studera folklivet. Folk kom och gick hela tiden. De flesta handlade bröd. Det gjorde även de två små gummorna, som tidigare hade gått före oss in till centrum. När vi senare gick tillbaka hem, gick de före oss och vinkade glatt och välbekant.

Bakom oss i serveringen satt något av ett original. Han hade nog insett, att vi var turister, för han upprepade länge några ord. ”I want you, you want me ” När han inte fick någon respons, började han sjunga. Vad han sjöng, vet jag inte, men han sjöng bra.

Efter lunch tog vi en tupplur. Vi skulle på fest lite senare! I den närliggande orten Carvalhal var det XVI festa da Batata Doce, potatisfest. Vi kom lagom till festtältet i Carvalhal för att få höra manskören ” Grupo Coral e Etnográfico de Grândola sjunga. Vilka härliga mansröster!

Nästa punkt i programmet var ordentligt försenad, men så småningom fylldes lokalen med uniformsklädda ungdomar, som alla bar på instrument. Det var medlemmarna i Banda SMFOG – Soeidade Musikal Fraternidade Operária Grandolense, som anlände i en stor buss. Det var en blåsorkester med 45 – 50 medlemmar, mest ungdomar, men även en och annan äldre. Vi satt i första raden framför scenen, så jag började bäva för ljudstyrkan.

Det var mycket att bära in, allt från alla sorters blåsinstrument till slagverk av alla slag och storlekar, allt skinande blankt. Jag räknade bl.a. in sex klarinetter, fyra valthorn, sex trumpeter, fyra flöjter, både tvärflöjter och piccolaflöjter.

Det tog ca en timme innan allt var uppställt och alla orkestermedlemmar var på plats, men det var väl värt den väntan. Vilken underbar konsert med alla duktiga solister! Vi bjöds på en varierad underhållning t.o.m. sydamerikanskt.

Potatisen glömde vi nästan bort. Vi smakade på ett par små potatisbullar rullade i farinsocker, men de tyckte jag inte om. De rostade kastanjerna, som såldes utanför tältet, var däremot efterlängtade.

Efter konserten skulle det bli dans till en tremannaorkester. Det var säkert trevlig, för portugiserna tycker om att dansa och musiken är glad, men vi var trötta och åkte hemåt igen.

Det lilla ljusprydda huset är byggt av halm från risfälten

 

Ännu en ovädersnatt

Fredag den 25 november 2016
Den vackra, färgstarka himlen igår kväll bådade inget gott. Det blev åter en ovädersnatt. Ingemar är skönt nog inte så lättväckt, utan sov lugnt under större delen av dygnets mörka timmar. Jag är den direkta motsatsen, som måste ha tyst för att kunna sova. Alltså fick jag påta mig den frivilliga rollen som nattvakt igen.

Vi har en vän, Torsten Nielsen, som har skrivit ner sina upplevelser från barn- och ungdomsåren, då han växte upp i gränslandet mellan Danmark och Tyskland. När vi träffades i somras, fick vi ta del av hans memoarer i form av en e-bok. En del av natten ägnade jag åt att fortsätta läsa hans intressanta skildringar. Jag är fylld av beundran, hur Torsten kan minnas allt så tydligt och kunna sätta det på pränt.

När vi tittade ut på morgonen, var en stor del av husbilsplatsen översvämmad. Tur att det inte var som i Manta Rota för en del år sedan, då ställplatsen hade blivit dränkt med vatten efter rejäla oväder och sjöfåglarna hade skapat sig en ny insjö!

En tur till Alcácer do Sal

Torsdag den 24 november 2016
Matförrådet började sina och vi behövde fylla på gasol och tanka diesel. Vi åkte några mil till Alcácer do Sal. Vägen var kantad av sanddyner och väl avgränsade pinjeodlingar. Här och var bredde stora risfält ut sig. Storkar och kohägrar var ute och fick sig ett mål mat.

Framme i staden lurade navigatorn oss in i staden på en lite sightseeing. Vad gjorde det? Vi fick bl. a se tjurfäktningsarenan. Vi åkte vidare till Intermarché, där vi kunde utföra alla våra ärenden. Här köpte vi även en stor, grillad kyckling. Det är skillnad mot våra pyttesmå kycklingar hemma.

Vi tycker om att dricka te både på morgnar och kvällar, men jag tycker det är svårt att hitta goda teer. Vanligtvis dricker vi ofta Rooiboste, men det har jag inte lyckats hitta i Portugal. I Spanien kan man t o m få det smaksatt med bl. a apelsin och/eller choklad, mycket gott!

Vi åkte tillbaka till Comporta, där vi senare tog en kvällspromenad. Den nedgående solen fick himlen att se ut som en grann färgsymfoni. På himlen kom ett stråk på tio storkar, men i Comporta var de flesta hemma i sina bon. De gör som tupparna, står på ett ben och sover.

 

Vädret växlar

Onsdag den 23 november 2016
Vädret är instabilt och både temperatur och väderlek har växlat mycket på sistone. Det känns som rena aprilvädret, som det kan vara i Sverige. Ena stunden är himlen klarblå och det kan vara 18 – 20 grader varmt. Efter ett tag blåser kalla vindar och det rullar upp gråsvarta moln vid horisonten. Regnet öser ner och åskan mullrar hotfullt. Snart lyser solen igen och molnen drar vidare. Det gäller att ta med paraply, när man går ut.

Portugiserna är mycket vänliga och de inhemska, speciellt den äldre befolkningen, hälsar alltid. Att säga ett ”Bom dia” på morgonen/förmiddagen hör till artigheten. Man ser varandra, oavsett om man är infödd eller ej. Man tittar inte bara förbi varandra. Här har vi en hel del att lära.

När jag som barn växte upp i Köping, var det ett ”måste” att pojkar bockade och flickor neg för de äldre. Hälsa skulle man alltid göra. Man fick lära sig att visa respekt, men det var länge sedan. Den seden har alltmer försvunnit. Nåväl, att bocka och niga är kanske ett för mycket, men att se våra medmänniskor och hälsa vänligt bidrar helt klart till ett vänligare samhälle.

Inte heller fick man säga ”du” till de äldre, utan de skulle tituleras ”tant” eller ”farbror”, vilket var lite svårt, när man kom upp i tonåren. Minns väl, när mammas kusin sa: ”Inger! Nu säger du inte ”tant May” längre, utan kallar mig för ”May”. Det tog ett tag, innan jag vande mig, men det kändes befriande.  

En lokal restaurang

Tisdag den 22 november 2016
Vi tog en promenad runt orten och kom förbi ”fågelmannen”, där nya små ungar släppes ut. En hel del av de vuxna fåglarna smiter ut och går och pickar i gröngräset mellan bilvägarna. Tur nog är de inte så hårt trafikerade. Här är man van vid lösspringande hundar och fåglar.

Vi hade pratat om, att äta fisk i en av de små restaurangerna och gick till Folha, där vi druckit kaffe ett par gånger. Det blev ingen fisk! Här satt nämligen många från den inhemska befolkningen med en speciell rätt framför sig på bordet. Det var dagens rätt och äkta portugisisk mat.

Det var en gryta av något slag, riktigt långkok. Klart vi skulle ha det! Det var mycket stora portioner, men supergott! Det passade t o m mig, som försöker hålla mig till LCHF-mat. Ingemar fick mina potatisar och riset lämnade jag. De feta svålarna lade jag också åt sidan. Grytan innehöll mycket kött och korv av olika slag samt massor av grönsaker, framför allt den portugisiska kålen. Önskar att jag kunde tillaga kålen lika gott!

Polisens hus i Comporta

Efter regn kommer solsken

Måndag den 21 november 2016
Den gångna natten blev stökig. Det stormade och störtregnade mest hela natten. Regnet smattrade mot taket och stormbyarna dundrade mot bilen och fick den att gunga. Jag tycker inte om oväder, så jag satt uppe en hel del och löste både korsord och sudoku. På morgonsidan vaknade även Ingemar av oväsendet, men så småningom drog ovädret vidare och det klarnade upp. Den kommande dagen blev både solig och varm. På morgonen insåg vi, att det hade kommit flera husbilar under kvällen/natten. Nu var vi sammanlagt åtta bilar.

I ett närliggande hus bor flera hundar av olika ursprung, som ibland släpps ut på innergården. Då finns det mycket att ventilera och skallen i olika tonarter ljuder vida omkring. Naturligtvis måste de övriga gårdarnas hundar vara med i samtalen, så det blir ett livligt samtal på hundars vis. Vi gick fram till det närmaste huset och blev ivrigt välkomnade av jyckarna. Nu fick de något nytt att berätta om!

En äldre kvinna iklädd den traditionella förklädsklänningen och som bor i huset mittemot, kom fram och vi växlade några ord. Vad hon sa på portugisiska har jag ingen aning om, men det gick bra med kroppsspråk och några internationella ord. Med ett enda ord fick hon hundarna att tystna och de lommade tillbaka in i huset. Hon var påtagligt stolt och vi fick oss alla ett gott skratt.

Det är inte bara människor, som går över gatorna. Även hundar och höns springer omkring utan att ta nämnvärd hänsyn till några trafikregler. Vill en tupp gå över gatan på annan plats än ett övergångsställe, så gör han det. Mestadels går det bra.

Det bor ganska många storkar på hustaken i Comporta. Igår fanns inte en enda stork hemma. De flyger ut på åkrarna för att äta emellanåt, men jag tror, att de igår kände av ovädret som var på gång och tillfälligt övergav sina bon för att söka skydd någonstans. När vi idag gick runt, såg vi att flera bon är i behov av reparation. Stormen hade härjat och mycket av byggnadsmaterialet låg på marken. Den stackars storken, som har sitt bo på en mycket hög skorsten, såg ganska förtvivlad ut. Det mesta av hans bostad hade blåst ner.

Vi tog en tur till ”fågelmannen”. Han har massor av olika fåglar. I inhägnaden finns olika arter av hönsfåglar, ankor, gäss m.m. Många av fåglarna har en hel del ungar, som pipande springer omkring. Ibland förirrar de sig och kommer utanför inhägnaden, men hittar mestadels ett hål att krypa in genom.

Idag var mannen ute för att mata sina fåglar och helt klart uppskattade han vårt intresse. Han har en hund, som är gudomligt snäll. Jag tycker det är roligt att ”prata” lite med ortsbefolkningen och så blev det även här. På min fråga om hur många fåglar han har, ryckte han på axlarna. Antalet växlar säkert från dag till dag. Flera hundra fåglar är det i varje fall.

Mannen visade stolt upp hur han kunde kalla på de enskilda tupparna med ett enda ord. Han satte sig på en stol och strax hade han två tuppar, som gosade med honom och åt ur hans hand. Det är underbart att se, hur han hanterar sina djur. Allt är genomsyrat av kärlek, det märks både på fåglarna och hunden.

Vi hade svårt att slita oss loss från fåglarna, men till slut satte vi oss en stund vid en servering, innan vi gick tillbaka till husbilen.