Fortsatt färd till La Rabida och Mazagon

Onsdag den 27 februari 2019
Vi sov ostört, bortsett från när fiskeflottan började ge sig ut i Atlanten vid 02.30-tiden. Vi har stått vid Punta Umbria flera gånger tidigare under åren och här kunde man för ca tio år sedan plocka många vackra snäckor. Urvalet har med åren blivit betydligt sämre och numera är det mest bara småsnäckor, som kommer in med tidvattnet.

Efter frukost gick vi en för vår del helt ny väg ner till stranden. Den var betydligt trevligare att gå, än den vanliga rutten, även om den till stor del gick genom sand. Idag hade jag lättare att gå än under promenaden igår.

Det är träskmark och saltsjöar i området. På ett ställe var det varning för fåglar . I de vidsträckta sjöarna fanns mängder av flamingofåglar och svanar. På alla tillgängliga stolpar hade storkar byggt bon, så varningen var m
nog befogad

Efter en kopp kaffe åkte vi vidare genom Huelva mot La Rabida. Förändringens vindar har verkligen blåst genom det här stora området, där det mesta handlar om Columbus och hans upptäcktsfärder. Både palmer och andra växter, som man planterade för en del år sedan, har vuxit och blivit höga. Allt är mycket välordnat och välskött.

Turistinformationen, som ligger på väg, var öppen och det var även den stora biologiska trädgården.
Det märks, att våren är på gång och därmed alla skolutflykter. Flera bussar med skolungdomar fanns inom området. Vi åkte ner och ställde oss på den stora parkeringsplatsen mellan Foro Iberoamericano och muséet. Allt tillhör Palos de la Frontera.

Vi åt en lätt lunch och tog en vilostund med våra ljudböcker, innan vi fortsatte några kilometer till sandstranden i Mazagon. Här stod ett flertal husbilar, men det var fortfarande gott om plats, så vi beslöt oss för att övernatta här.

Nu lämnar vi Portugal för den här gången

Tisdag den 26 februari 2019
Idag startade vi tidigt på morgonen från Castro Marim. Det var dags att lämna Portugal, för att åka över till den spanska sidan och börja vända näsan hemåt igen. Lugn, vi åker inte raka vägen! Det gör vi aldrig. Än har vi många veckor kvar för nya upplevelser i Spanien, Frankrike och Tyskland.

När vi åkt över bron, som förbinder Portugal och Spanien, åkte vi först till en bensinmack i Ayamonte för att fylla på diesel. Därefter blev det några få inköp i stadens Mercadona.

Vi fortsatte därefter E1/A49 för att en bit bort åka en mindre väg ner mot kusten förbi Cartaya och ner till El Rompido. Vägen hade hela tiden kantats av vackert blommande mimosabuskar, mängder av vita ginstbuskar, cistrosor, som lyste som små vita stjärnor i det gröna och dessemellan magnifika pinjetallar.

Kustvägen är sagolikt vacker och följer floden Rio Piedras fram till dess utflöde i Atlanten vid El Portil. Vägen kantas även av stora lyxhotell och privata hus, allt mycket vackert.

Här finns åtskilliga platser att stanna till vid och trots att det är lågsäsong var det ganska mycket folk i rörelse. Dagen var varm och himlen var blå, så många lockades ner till de vidsträckta stränderna. Mitt under dagen var det 22,5 grader i skuggan.

Utsikt över en del av stranden i El Portil

Vi stannade till en stund i El Portil, innan vi fortsatte fram till udden i Punta Umbria, som ligger mitt emot inflödet till Huelva, metropolen för oljehantering.

Mitt yngsta barnbarnsbarn kan konsten att skratta med nappen i munnen 🙂

Måndag den 25 februari 2019

Oj så mycket prat det blev om djur igår! 😊 Det är väl ingen, som tvivlar på, att vi är djurvänner?

Glädje och sorg följs åt, säger man och det stämmer sannerligen. I fredags var det begravning för Ingemars sista kusin. Skaran krymper ständigt, när vi kommer upp i åren. Som barn trodde man, att de då levande mer eller mindre alltid skulle finnas med på färden, men så är det inte.

Ett par som verkligen lever fullt ut och njuter av alla äventyr är mitt barnbarn Moa och hennes kompis Julia. De båda åker som backpacker i Asien och tar verkligen vara på allt gott, som kommer i deras väg. De delar med sig av sina upplevelser till oss nära och kära och det är med glädje jag varje dag kan läsa om deras bravader.

Från flera håll i Sverige får vi rapporter om att snön har smält och våren är i antågande. Flera undrar, när vi kommer hem. Det är skönt, att solen tittar fram efter en lång vinter och att vårtecknen börjar synas, men det dröjer nog, innan den riktiga våren anländer. Vi tar det lugnt 😊

Idag lämnade vi emellertid Moncarapacho för andra gången den här övervintringen. Vi önskade våra fransmän och även Christer och Lasse fortsatt trevlig resa. Även Lasse lämnar campingen idag. I morgon kommer Christers fru, Sally. Hälsa så gott Christer!

Vi matar myror och strutsar 😊

Söndag den 24 februari 2019
Tiden går rasande fort och i morgon har vi redan varit här i Moncarapacho under elva dagar. Det är andra omgången, vi är här den här övervintringen. Dagarna blir längre och framför allt varmare. Sent i eftermiddag var det fortfarande 24 grader.

Det märks på olika sätt i naturen, att vi går mot en allt intensivare vår. Mandelträden, som delvis började blomma för en dryg månad sedan, har på sina håll börjat tappa de spröda vita eller rosafärgade blombladen, samtidigt som det vackra ljusgröna bladverket spricker ut alltmer.

Den vita ginsten har på flera håll blommat över och ser nästan gråaktig ut, medan den i mer skyddat läge står i sin allra fagraste blom. Mimosan är full av sprickfärdiga knoppar och i olivträden hänger hela rankor med små knoppar, som så småningom ska bli oliver. Undrar just, om olivskörden kommer att bli lika stor som fjolårets?

På marken är ”Gulklockorna” inne i sin mest intensiva blomningssäsong och bildar hela mattor av små lysande solar. Olika arter framför allt av vita, gula och blå blommor slår varje dag ut i gröngräset.

Här på campingen kan vi, som ni nog har märkt, följa allehanda djur, både stora och små. Några mycket små varelser, som har vaknat till en intensiv säsong är jordmyrorna. Vanliga stackmyror har jag följt tidigare, men aldrig jordmyror. Nu bygger de sina bon överallt i den sandiga marken. Om några små smulor ramlar ner, när vi sitter ute och äter, är de genast där och forslar bort dem. Något, som är mycket populärt, är mandarinkärnor. 😊 Inte en enda kärna får ligga kvar, utan de släpas bort till bona. Naturen är underbar. Man lär ständigt något nytt, inte minst när det gäller definitionen av intelligens.

En eller två promenader bort till strutsen ingår i dagens program. Vi har lärt oss mer och mer av hennes kommunikation, så intressant. Hon var påtagligt glad, när ponnyhästen Mimmi fick vara i samma hägn under några dagar. Mimmi protesterade emellertid på det bestämdaste mot att inte få gå fritt och beta, så hon släpptes snart ut. Strutsen såg av förståeliga skäl ledsen ut. När vi strax efteråt kom till strutsen, talade hon om, att hon också ville ut. Hon ställde sig helt enkelt och tittade bort mot hästarna och flaxade samtidigt ordentligt med sina stora vingar. En annan dag bad hon oss, att släppa ut henne. Hon bet helt hårt i ståltrådsstängslet, samtidigt som hon tittade på oss. Den kommunikationen kunde man inte missförstå! ☹ Det märktes tydligt, att hon kände igen oss och hörde på lågt håll, när vi kom. Då stod hon och väntade på oss och såg påtagligt glad ut. Vi rev av färskt, grönt gräs till henne och det var populärt. En dag, när vi kom dit, gapade hon stort flera gånger, säkert för att visa, vad hon ville. Ingemar började riva av gräs och annat grönt. Under tiden studerade jag henne. Tala om, att visa sin förtjusning! 😊 Hon kromade sig så halsen gick i vågor och gav samtidigt ljud ifrån sig. Det gör mig bara så ont, att hon inte har en kompis i hägnet. Inga djur ska behöva vara ensamma.

Allt växer frodigt i den bördiga marken. Där vi står, behövs ingen gräsklippare. De fyra hästarna betar ständigt rent. Ibland kommer ponnyn Mimmi fram för att bli klappad och kanske få en godbit. Hon är en självsvåldig liten tjej. Får hon inte, som hon vill, när vi sitter ute och äter eller dricker kaffe, går hon helt enkelt fram och lägger huvudet på bordet. Ibland skuffar hon ner något. Man får stänga, så hon inte går in i husbilen 😊 En dag uppehöll hon sig väl nära infarten till campingen. Chantal knuffade på henne, för att hon skulle vända. Då såg hon sur ut och sparkade helt enkelt bakut! 😊 Livet på landet!
På de övre regionerna är det fåren och buksvinen, som ser till att gräset inte blir för långt.

Även campings hund Lady kommer på sina dagliga besök. Tur det finns lite hundgodis! 🙂
Lite senare brukar den grårandiga katten komma, se allvarligt på oss och berätta något. Skulle tro, att han letar efter en partner

Det bor fyra vita duvor här. De är strålande vackra, när de spänner ut sina stjärtfjädrar och spatserar omkring. En dag upptäckte vi, att de har en speciell mat, som de gillar. Det är en grön växt, som nyligen har börjat blomma och som tydligen är mycket omtyckt av duvorna. De går ständigt omkring och pickar i sig blommorna.
Det finns en hel del olika småfåglar i omgivningen bl.a. en hel del tofslärkor. De är riktiga renhållningsarbetare. En av hästarna släppte en stor hög på marken en dag. Det dröjde inte många timmar, innan avföringen var nästan helt borta. Tofslärkorna hade stor fest. 😊
Koltrastarna sjunger vackert, inte minst under kvällar och på morgnar. Förr har vi sett både härfåglar och blåskator, men de har nu lyst med sin frånvaro. Den lilla kameleonten, som bor i häcken, har vi inte heller sett till. Något som glatt oss under kvällarna är också cikadorna, som spelar i skymningen.

Lördag den 23 februari 2019

Vi har ett par fina franska grannar, som har två små pigga och mycket sociala hundar i Yokis storlek. Det är bara ett fel. Vi är dåliga på franska och fransmännen kan inte ett enda ord på något annat språk. Vi får mestadels använda oss av kroppsspråket.

Hundarna har inga språksvårigheter. 😊 De kommer till oss, så fort husse eller matte går ut med dem.

 

På förmiddagen knackade det på dörren. Fransmannen räckte över en bit kaka, som hans fru hade bakat. Gissa om den smakade bra till kaffet!

Det var inte bara vi som fick kaka. Vi är fyra bilar, som står i en rad. Det är fransmännen, vi, en ensamåkande holländare och en ensamåkande fransman. De båda männen fick också varsin bit kaka. Tala om generösa och vänliga människor!

Fredag den 22 februari 2019

Vi tog en tur in till inköpscentrat La Plaza i Tavira idag. Jag var lite sugen på att gå i affärer. Man kan inte alltid lyckas! ☹ Min kropp var i urusel kondition och det gick sämre än vanligt att gå. Det kommer bättre tider! 😊 Vi passade i alla fall på att dricka kaffe och äta varsitt mandelflarn, innan vi åkte hem.
Vi kunde också njuta av de här vackra blommorna på väg hem.

Torsdag den 21 februari 2019

Svenskarna skara är åter reducerad. Nu är vi bara fyra kvar, Christer, Lasse och vi två. Jag har berättat, att vi får äta så många apelsiner här på campingen, som vi bara orkar. Det är finns mängder av apelsiner i år och grannen behöver reducera sina frukter.

Christer hade varit ute och cyklat och samtidigt plockat en hel del. Vi fick en stor påse mandariner. Tack Christer!

Några bilder från dagens promenad bland djuren

 

Tidigare äldre inlägg