En riktig ovädersnatt – min kusins man Ulf är död ☹

Måndag den 15 oktober 2018

Gårdagens regn gick inte att jämföra med nattens ihållande skyfall. Det blåste, åskade och regnet vräkte ihållande ner under hela natten. Ingemar sov mestadels ganska lugnt, men jag var nattvakt och hann spela åtskilliga Mahjong under nattens långa timmar. Vi hade ändå tur, för i ett par orter här nere i södra Frankrike hade det blivit rejäla översvämningar, som dragit med sig både bilar och människor med åtföljd att flera hade omkommit.

På morgonen var det molnigt, men solen tittade fram. Det syntes i omgivningarna att det hade regnat kraftigt. Här och var stod vinstockarna i ordentliga vattenbad och nya vattensamlingar hade bildats.

Jag fick ett sorgebesked via SMS på morgonen. Min kusin Monicas man Ulf är död ☹ Vi känner djupt med dig Monica, samtidigt som det känns tryggt, att du har dina barns stöd. Vi följer dig i våra tankar och tänder ett ljus för Ulf ikväll.

Vår resa fortsatte via N11 mot Pyrenéerna och Spanien. Uppe i Jonquera, där vi tog en mat- och kaffepaus kunde vi konstatera att dieseln är betydligt billigare än i Sverige. Häruppe var det en större brand för några år sedan. Vilken återhämtningskraft det finns i naturen! Grönskan lyste mot oss.

Vi körde av i Figueres, orten som är berömd för konstnären Salvador Dali, och där vi för en del år sedan besökte det fascinerande muséet. Det är väl ärt ett besök. Den här gången blev det inget museibesök, utan vi sökte upp McDonalds, för att kunna surfa en stund. V har visserligen eget internet, men behöver om möjligt vara lite sparsamma. Jag hade en hel del bilder, som behövde föras över och dessutom hade jag inte lagt ut inläggen till bloggen på länge.

Från Figueres åkte vi till den historiska lilla staden Peralada i Katalonien, där det finns en mindre övernattningsplats. Här har man avsatt en del parkeringsplatser enbart för husbilar. Det är kostnadsfritt och här finns både vatten och tömning.

En regnig dag

Söndag den 14 oktober 2018

Vi behövde en ordentlig vilopaus efter allt åkande de senaste dryga två veckorna och stannade kvar hos vår vinbonde nära Saleilles. Härifrån brukar man ha bra utsikt över vinodlingarna mot Pyrenéerna, men idag låg det tjocka regnmoln över nejden och det regnade kraftigt mest hela dagen. För min del blev det inte ens en promenad, däremot ett flertal behandlingar med TENS. Det är skönt att ha bra ljudböcker under sådana här dagar. På kvällarna blir det ofta ett par omgångar Sequence.

Grattis Peter!

Lördag den 13 oktober 2018

Idag fyller min älskade son år. Samtidigt skulle min mamma, om hon hade levt, fyllt 109 år. Grattis Peter! Hoppas du får en trevlig dag! Vi har skickat en del SMS fram- och tillbaka idag.

Det anlände fyra franska husbilar hit igår kväll, men på förmiddagen stod bara en kvar. Vi hade beslutat att ta en vilodag. Tog en promenad ner till hägnet, där gårdens två hästar och åsna bor. De är sällskapliga, men tyvärr kommer man inte åt att klappa dem. En pratstund fick vi i alla fall 😊

Det ser ut att bli en fin skörd av oliver

Ingemar har tagit ännu ett par promenader och även lyssnat på sin ljudbok, en deckare. Jag har skrivit ifatt bloggen. Det är begränsade resurser med surf, så jag får nog söka upp Mc Donalds, för att kunna lägga ut den med bilder. Förutom de vanliga hushållssysslorna har jag lyssnat en hel del på min mycket intressanta ljudbok, ”Ett djävla solsken”, en biografi om Esther Blenda Nordström.

Man fick hålla sig på avstånd här idag. Det är ju helg och då är fransmännen ofta ute och skjuter mindre villebråd. Så var det här idag. Såg aldrig vad som sköts, men det smällde åtskilliga gånger under dagen.

På eftermiddagen kom en kille i de yngre tonåren körande på en helt ny och färgglad vespa. Efter honom kom hans lillebror på en minifyrhjuling. Vilka leksaker! Sist kom pappan på en vanlig fyrhjuling. Tror att det var en bror till vinbonden, för de var lika.

Mot Perpignan och Saleilles

Fredag den 12 oktober 2018

Natten var blåsig, men varm och morgonen var fortfarande mulen. Vi tyckte att vi hade gjort orten för den här gången och beslöt att lämna Camargue-området med dess typiska vita hästar, svarta tjurar, flamingofåglar, saltberg och risfält för att bege oss mot Perpignan och Pyrenéerna.

Symbolen för den lilla staden – tro. hopp och kärlek

Hästarna hade det något vått och lerigt

Det finns många rondeller överallt i Frankrike och härnere pryder man dem med det som är typiskt för trakten. I en rondell stod stora flamingofåglar i form av konstverk. I en annan hade man byggt upp saltberg och framför dem en traktor med skopa 😊 Här använder man inte teskedar eller matskedar inte 😊

Vi fortsatte i riktning mot Montpellier, Séte och Agde, där vi hela vägen är omgivna av vatten, etanger. Mängder av flamingofåglar stod på huvudena i de låga saltvattensjöarna för att fånga något ätbart.

På ställplatsen i Palavas del Flot stod mängder av husbilar parkerade. I Séte var det kaos i trafiken och det tog mycket lång tid att komma genom stan p g a vägarbeten. Jag älskar franska marknader och långt framme vid ett torg pågick en dylik. Det är konstigt, men ibland saknar bilen bromsar 😊 Nåja, jag måste tillstå, att det var svårt att hitta en parkeringsplats under de rådande förutsättningarna.

Vi fortsatte vår färd. Flera gånger har vi sett grupper av pensionärer, som går stavgång eller är på cykelutflykter. Stavarna är mina ständiga följeslagare, men jag måste erkänna, att jag saknar att kunna cykla, men det är mycket svårt med en tilltagande polyneuropati. Jag har så mycket annat att glädja mig åt. På väg mot Perpignan passerade vi Leucate, där det finns många rester av gamla bosättningar.

På eftermiddagen kom vi fram till vår vinbonde Mas Alert nära Saleilles, där vi övernattat under alla våra resor söderut. Här blev vi som vanligt väl mottagna.

Vinbonden själv är den enda här på gården, som kan lite engelska. Han var trött och berättade, att de hade avslutat vinskörden och vinberedningen först för en vecka sedan. Han var nöjd med årets skörd.

Till Camargue och Stes Marie de la Mer

Torsdag den 11 oktober 2018

Det regnade hela natten. På morgonen hade regnet upphört, men det var fortfarande mulet. Vi tog oss tillbaka till mer civiliserade områden från vår skogsövernattning. Det var länge sedan vi behövde sätta på värmen under nätterna och idag var det 22 grader redan på morgonen.

Vi åkte N7 och senare A7 mot Nimes. Nu började olivträden bli allt vanligare. Vi hade kommit överens om att åka ner till det vattenrika Camargueområdet, närmare bestämt till Stes Marie de la Mer, som vi besökt flera gånger under tidigare år och gärna ville återse. Som vanligt betade svarta tjurar ute på ängarna och stora vattendränkta risfält kantade vägarna.

I det här området ligger hästgårdar, stallar och ridskolor tätt och överallt erbjuds en hugade ridturer i den vackra omgivningen. Det finns gott om de berömda vita hästarna.

På väg ner till staden, åker man förbi den Ornitologiska parken, där vi verkligen kan rekommendera ett besök.

Vid lunchtid, när vi närmade oss ställplatsen i början av staden, blev det åter sol. Efter lite mat och en vilopaus tog vi en promenad in till staden. Det var en hel del turister ute och flanerade. Många skolungdomar var också på utflykt, men för övrigt var allt lugnt. De romska kvinnorna var som vanligt på plats utanför kyrkan, där de försökte fånga hugade turister, som ville veta mer om sin framtid.

De små butikerna erbjöd mycket av traktens varor, som kryddor, olika varianter av ris och salt, traktens vin i flaskor prydda med bilder av flamingos, tjurar m.m. Jag letade efter en affisch, men hittade inte det jag sökte, så det blev inga inköp.

Ingemar gick ut för att se på havet

Däremot satte vi oss vid en servering nära Medelhavet för att drick en kopp kaffe. På väg tillbaka åt vi varsin glass, som var väl värd sitt pris.

En vacker färd från Annecy mot Albertville

Onsdag den 10 oktober 2018

Lätta sommarmoln svävade fram på himlen och luften var varm, när vi på morgonen lämnade Annecy för att i riktning mot Albertville åka vidare längs den vackra sjön med dess imponerande omgivningar. Den här vägen är mycket vacker med sina storslagna vyer och kan varmt rekommenderas.

Efter att ha provianterat lite på LIDL, letade vi oss fram till motorväg A430, som var skyltad med namn som Chambéry och Grenoble. I den här delen av de franska alperna ligger ett flertal av de berömda skidorterna. Här finns såväl skogsklädda sluttningar som urberg. Höstfärgerna har redan börjat komma och något senare måste det vara ett färgsprakande skådespel med skogssluttningarna.

Värmen hade stigit till 25 grader, när vi fortsatte in på A41 mot Grenoble. Det mulnade på, samtidigt som trafiken tilltog avsevärt. Jag hade föreställt mig Grenoble som en mindre mysig skidort, men det visade sig vara en starkt trafikerad storstad. När vi hade passerat staden, bytte vi till motorväg A49 mot Marseille och Valence. Uppfarten igår till alperna var fylld av tunnlar och höga viadukter. Idag kändes det som en vanlig motorväg. När vi senare kom in på den vanliga och välkända A7, började det komma regnstänk.

Fruktodlingar och lavendelfält avlöste varandra. Regnet tilltog. När vi kom fram till den tilltänkta ställplatsen i Donzére, fanns det bara lerpölar. Så kan det också bli! 😊 Nästa försök i samma ort var en större parkeringsplats. I ett svagt utförslut stod tre husbilar. Intill hade flera brummande långtradare parkerat. Förmodligen hade man kylaggregaten igång. Dessutom var lutningen för stor för min superkänsliga rygg. ☹ Man kan inte alltid lyckas. Det regnade fortfarande och var dessutom mörkt.

Ingemar hittade ett tips på en övernattningsplats långt uppe i skogen, som genast lades in i navigatorn. Efter att ha kört en smal och slingrande skogsväg kom vi fram och där stod vi lugnt och bra bland ekar och ginstbuskar😊

Mot alperna och i spåren av Tour de France

Tisdag den 9 oktober 2018

När vi skulle åka vidare på morgonen, var det fortfarande mulet. Termometern visade på 14 grader. Vi valde betalvägar, när vi idag åkte A6 i riktning mot Lyon – Geneve och senare A40 mot Milano – Geneve. Idag låg dimman om möjligt ännu tjockare över trakten. Jag kände mig lite orolig, för jag har erfarenhet av hur ogenomtränglig dimman kan bli i bergen.

Minns en gång i min ungdom, när jag som volontär var nere i Österrike en hel sommar, där jag arbetade som husmor för ett arbetsläger. Vi som var ansvariga för lägret, begav oss ut på vandring för att bestiga ett berg under en helg. När vi kom upp till toppen av berget, var dimman mjölkvit. Vi lyckades ta oss fram till den lilla alpstugan, där vi vackert var tvungna att övernatta. När vi skulle ner nästa dag, blev vi vackert ledsagade av en erfaren bergsklättrare. Lite övermodiga hade vi nog varit, för på flera ställen fanns kors resta över omkomna bergsklättrare.

För att återgå till den här resan, skingrades dimman och solen kom fram, när vi kom in i alpområdet. Det visade sig, att vi mestadels antingen skulle befinna oss högt uppe i luften eller djupt inne i bergen under den här dagen. Ett flertal mycket långa tunnlar, en och annan 3,5 – 4,6 km långa, blev vår väg genom bergsmassiven. De långsträckta viadukterna högt ovan dalarna bjöd på mycket vackra vyer.

Vi bytte kläder på väg, för solen gassade och värmen steg till 24 – 25 grader. I somras följde vi Tour de France, där vi såg mycket av det här vackra landskapet. Vi kom fram till Annecy, som ligger vid en vacker sjö intill bergen. Det var strålande väder och massor av människor låg utmed stränderna och i parkerna. En hel del badade.

Det var lite krångligt att komma fram i staden och vid ett tillfälle blev vi stående ett bra tag, eftersom ett demonstrationståg med poliseskort kom vandrande. Det bestod mest av äldre och handikappade. När vi kom framtill en plats, där det skulle finnas en ställplats, lyste den med sin frånvaro. Efter att ha ändrat riktning och kört åt andra hållet utmed sjön, kom vi fram till en parkering för husbilar. Här fanns plats för tio bilar och vi lyckades få dagens sista plats. Det var nära ner till sjön. Vi tog en liten skön promenad, innan det var matdags.

Tidigare äldre inlägg