Onsdag den 20 februari 2019

Det verkar som om tiden snurrar allt fortare och idag har det redan gått en vecka sedan vi kom tillbaka till Vilda Västerncampingen i Moncarapacho.
Dagarna har blivit allt längre och det känns skönt med ljusare kvällar och tidigare morgnar. Vädret har varit fullt acceptabelt, även om kvällarna är kyliga.

Från norra Portugal, där vi har en vän boende, fick vi veta, att man tycker det är kallt och att man fryser, men samtidigt väntas en värmebölja under nästa vecka.

En dag under den gångna veckan var en ovädersvarning utfärdad längs den spanska kusten och till och med här kände vi av blåsten. Även om vi ligger en bit från öppet vatten, hörs det mäktiga dånet från Atlantens vågor väl, när vinden ligger på från havet och vattnet med våldsam kraft vräker in mot land.
Vi hade tänkt åka till Olhao för att handla i måndags, men redan under natten började regndropparna falla och under dagen avlöste skurarna varandra. Det har varit mycket torrt under en längre tid, så regnet var välkommet. Det blir emellertid mycket geggigt på marken, när det blir blött och man vill undvika att dra in alltför mycket gyttja i husbilen.

Skulle vi kunna vänta med inköpen tills i morgon? Kyl och frys var så gott som tomma. Det fanns tre potatisar kvar, men både lök och de flesta andra grönsaker var slut. I frysen låg en ensam fiskfilé tillsammans med lite frusen spenat och rester av blandade grönsaker. Jag tog mig en funderare. Om jag delade fiskfién och dubbelpanerade den, skulle den räcka till två personer. Ja, så fick det bli! 😊 Fiskfilén, de tre potatisarna, lite lättstuvad spenat och resterna av de frusna grönsakerna smakade bra och räckte faktiskt åt oss. Ett par apelsiner från grannodlingen fick avrunda måltiden. Det är kul att få vara Kajsa Varg ibland 😊

Regnet var snabbt övergående. Igår och även idag har det varit varmt och strålande sol. Hela naturen gladdes åt de värmande strålarna.

Det var mycket som stod på inköpslistan igår. När det inte finns en affär nästgårds, gäller det att fylla på allt som är slut eller nästan förbrukat. För dem, som har cyklar, är det lätt att cykla in till en närbelägen ort för att handla en del. Jag har alltid älskat att cykla, men har tyvärr fått lov sluta med det p g a en tilltagande polyneuropati och fibromyalgi. Nog om detta! Det finns mycket annat i livet, att glädja sig åt.

Vi åkte in till Olhão och fram till LIDL, där man hunnit fylla på i hyllor och matboxar efter helgen. Med gemensamma ansträngningar lyckades vi hitta det mesta, som stod uppskrivet på listan. Deras mörka matbröd, som är bestrött med vallmo- och sesamfrön, är ett måste. Konstigt nog fanns ingen kokos, som jag använder i mina indiska maträtter, men det finns lite kvar i en påse. 😊 Det kändes mycket bra, att få fylla på med färska grönsaker som nyskördad broccoli, ett fint blomkålshuvud, purjolök, spetskål, röd paprika, morötter, nyskördad potatis, ett stort salladshuvud m.m. Det är så gott att få lägga färska salladsblad på smörgåsarna.

När det var riktigt tråkväder i förrgår, kallade Chantal upp alla gäster till den lilla baren i Eugens hus. Campingen bjöd på en liten drink med tilltugg. När vi kom in ljöd det vackra, men ack så svårbegripliga, franska språket från alla håll. Det var idel fransmän inne i lokalen, men snart var vi även sex vikingar, som bänkade oss 😊 Fransmännen såg något förundrade ut. Nu var det deras tur, att inte förstå språket 😊 Så kan det gå, när nordmännen intar lokalen! 😊 Idag har det förresten anlänt ytterligare två svenskar.

Torsdag den 14 februari 2019

Efter att ha vinkat av våra vänner, lämnade vi Pomarao för att åka ner mot kusten igen. Den här gången åkte vi på den spanska sidan om floden för första gången.

Det var inget, som vi ångrade. Vägen var betydligt bättre än den, som på den portugisiska sidan leder till Pomarao. Det är alltid roligt att åka en ny väg och vyerna här var imponerande. Ibland kändes det, som om man bara färdades på mycket höga kullar. Det märktes, att vi befann oss högt uppe. Inte minst såg vi det på cistrosorna, som här fortfarande sov sin törnrosasömn, medan samma växter blommar alltmer längre ner mot dalarna. Förvånande nog hade ett par kvistar av mimosa slagit ut.

Tidigare har vi åkt båt över Guadiana från Alcoutim på den portugisiska sidan till Sanlucar på den spanska sidan, men idag var det första gången vi kom med husbil till Sanlucar.

Ställplatsen för husbilar ligger alldeles utefter vägen. Vi stannade till en kort stund, då Ingemar passade på att tömma toa och gråvatten, innan vi åkte vidare.

Mitt ute i terrängen möttes vi av en lustig syn. Mitt ute i en mindre sjö fanns en pytteliten ö med en palm som stolt sträckte ut sig i sitt lilla kungadöme

I Castro Marim stannade vi på torget för att gå fram till ”vår servering” för att äta en välbehövlig tosta.

Vi åkte nu tillbaka till campingen i Moncarapacho.

Onsdag den 13 februari 2019

Även idag stannade vi kvar i Pomarao. Förutom att vi tog ett par kortare promenader och njöt av att bara vara, ägnade jag mig en del åt att samla material till boken om mitt liv, medan Ingemar sysslade med hemsidan.
Vi lyssnar båda mycket på ljudböcker. Ingemar är just nu en hängiven beundrare av Harry Potter, medan jag med stor behållning lyssnar på Elisabet Nemerts bok Blå längtan.

Alex kom sedvanligt och hälsade på och betygade oss som vanligt sin villkorslösa kärlek. 😊

Tisdag den 12 februari 2019

I en på många olika sätt mycket orolig värld, känns lugnet här i Pomarao på gränsen till overkligt. Ibland känns det nästan som om tiden står stilla. Vi var kvar i Pomarao och njöt till fullo av ortens lugn.

Under dagen anlände även Eeva, Björn och Alex, som hade åkt hit den kortare och samtidigt betydligt bättre vägen på den spanska sidan. Alex blev överlycklig över att träffa oss igen.

Sent på eftermiddagen gick vi ner till den lilla serveringen, som ligger alldeles intill den lilla hamnen utmed floden. Det var faktiskt lite aktivitet på en och annan av båtarna. Kanske några t o m bor i båtarna.

Det blev lätt matlagning ikväll. Jag värmde färdiglagad tortilla till Ingemar. Själv festade jag på goda räkor.

 

 

Till vackra Pomarao

Måndag den 11 februari 2019
Efter att ha gjort några inköp i den välsorterade affären Corvo i Castro Marim skildes vi från våra vänner för ett tag. Vi tänkte åter åka den vackra vägen norrut längs Guadiana för att komma till Pomarao. Björn och Eeva skulle handla lite i Ayamonte på den spanska sidan och fortsätta därifrån norrut.

Vi hann inte långt på vår väg, innan vi gjorde en avstickare till den lilla mysiga staden Azinhal. Det var dags för förmiddagskaffe och här får man både gott kaffe och goda bakverk, om man känner för det. Deras mandelflarn är sagolikt goda.

Snart var vi åter på väg och kunde njuta av allt vackert på väg. Den lilla serveringen utmed floden var tyvärr stängd för dagen. De gör som frissorna, som har vilodag på måndagarna.

Mandelträden gladde oss med sina spröda blommor

När vi kom fram till Alcotim, åkte vi upp till den gamla ställplatsen för att göra lite service. Sedan man började ta betalt per kvadratmeter, finns det inte en enda bil här. Däremot stod en hel del husbilar parkerade vid den stora planen nära infarten. Även vi stannade en stund för att äta lite lunch och vila en stund.

Snart fortsatte vår färd norrut förbi det vackert belägna Mertola där mandelträden bjöd på sin fagraste blomning.

Ute på de savannliknande vidderna höll en herde på att driva hem sin fårhjord

På lite smala, kurviga och ibland något dåliga vägar anlände vi till Pomarao sent på eftermiddagen.

Infarten till den lilla orten

Här vilar ett lugn och det känns nästan som om tiden har stannat. Den nedgående solen belyste naturen på ett trolskt sätt, som gjorde att en del vyer såg helt magiska ut.

Utefter floden ligger välskötta koloniträdgårdar

 

 

Söndag den 10 februari 2019

Vädret har jag inte skrivit mycket om på ett tag, men det har fortsatt att vara strålande vackert med en klarblå himmel.
Våra husbilsvänner Eeva och Björn med sin hund Alex hade annonserat, att de stod i Castro Marim och vi beslöt att åka dit för att träffa dem. Det var ett tag sedan.
Innan vi åkte till Castro Marim, ville vi fylla på gasol i den fasta flaskan. Det fanns visserligen en del kvar och dessutom har vi den spanska gasolflaskan, men Ingemar tycker alltid att det känns bäst att vara fulladdad. 😊 Tydligen var gasol en bristvara idag, för tankarna var tomma vid båda bensinmackarna, som vi besökte. Nåja! Vi klarar oss som sagt
Däremot behövde vi handla lite och passade på att klara av inköpen vid LIDL i Vila Real, innan vi åkte fram till Castro Marim. Våra vänner hade lyckats få en plats på ställplatsen. Vi åkte fram till torget för att parkera.
Vi var lite hungriga och bestämde oss för att gå till den lilla serveringen nära kyrkan, där man serverar mycket goda tostas. Våra vänner gjorde sällskap med oss på promenaden. Tyvärr hade man stängt idag.
Vi fortsatte till en annan trottoarservering, där vi beställde ett par tostas. Jag brukar inte klaga så fort, men den här lunchen hade vi kunnat vara utan. Två tjocka, ganska torra brödskivor med en liten bit skinka och ost. Allt var kallt! ☹

Kul att träffa dig igen Eeva!

Herrarna är inbegripna i någon djup diskussion

Mer tvätt! 😊

Lördag den 9 februari 2019
Jo, jag vet, att vi tvättade en stor maskin igår, men det var inte allt. 😊 Idag väntade 40-graderstvätten, så det blev ett nytt besök vid tvättmaskinerna hos Intermarché. Skönt att få allt rent igen!
Vi fortsatte tillbaka längs kusten och körde ner mot Fábrica. Där fanns inte en enda plats att parkera bilen på, inte ens för en enda liten stund. Vi åkte vidare mot Alagoa, där vi övernattade i lugn och ro längs gatan.

Tidigare äldre inlägg