Solen tittar fram

Torsdag den 25 november 2010

Hör och häpna! Idag tittade faktiskt solen fram och det var angenämt ute. Det blev sen frukost idag. Jag hade legat vaken flera timmar i natt utan att kunna sova, men vad gör det? Vi bestämmer ju helt över vår tid och vi sover, när vi är trötta och äter, när vi känner för det.

I skåpet låg bara lite torrt bröd. Inte kommer det någon brödbil här inte och den lilla supermercadon inom området var av allt att döma stängd för reparation. Våra grannar bidrog välvilligt med bröd. Tack för den hjälpen!

Koden till Ingemars digipass kom inte idag heller, utan det är bara att vänta. Idag hade vi ett och annat att uträtta. Det var bl.a. dags att hämta våra rena, strukna, och manglade kläder, handdukar och lakan från tvätteriet. Visserligen är det inte långt att gå, men de omsorgsfullt paketerade plaggen var tunga. Vi åkte hemifrån den 17 oktober och hade samlat all tvätt, så det säger allt.

Nära tvätteriet ligger apoteket, som jag behövde besöka. Det blev en fot-om-fot-promenad de få metrarna. Nu har jag köpt smärtstillande plåster, som ska sättas på ryggen ikväll. Vi lunkade ännu några meter till den välsorterade lilla supermercadon, där vi bl. a. köpte färskt bröd, en god paté och lite vin. Det blev en extra påse bröd till våra grannar, som så snällt hade delat med sig i morse.

Ingemar fick prova en av Inga-Lills och Tommys elcyklar och de båda männen åkte ner till playan en tur, medan jag med minsta möjliga rörelse packade upp och sorterade tvätten. Kalkonfiléer lades en stund i marinad och grönsaker gjordes i ordning för att ugnsbakas.

När Ingemar kom tillbaka, förbarmade han sig över sängkläderna och bäddade, medan jag lagade färdigt maten. De marinerade och stekta kalkonfiléerna smakade utmärkt gott tillsammans med de ugnsbakade grönsakerna, bearnaisesås och ett litet glas rödvin.

Ha det gott alla som läser bloggen och kör försiktigt, ni som är hemma i det vintriga Sverige! Vill passa på att tacka för kommentarer, SMS, SKYPE-samtal och e-mail! Vi uppskattar, att ni hör av er! Ni är vår värdefulla förbindelselänk med yttervärlden.

 

Ännu en gråmulen dag

Onsdag den 24 november 2010
Hörde att man hemma har fått 1 dm snö och att vinterkylan sakta gör sitt intrång överallt i landet. Även om vi inte har strålande sol, saknar vi inte snön. Inte halkan eller kylan heller förresten. Jag har inte titta så noga på termometern idag, men skulle tro, att det har varit ca +16 – 17 grader, så vi behöver inte frysa.

Kan tala om, att vi har fått en ny favorit, den portugisisktillverkade ketchupen, som vi köper på LIDL. Den är bara så god! Vilka suveräna tomatprodukter det finns här!

Igår var det generalstrejk i Portugal, men i förrgår anlände Ingemars digipass med posten hit till campingen. Nu väntar vi på att koden ska komma i en separat försändelse.

Min rygg har tydligen beslutat sig för att bromsa min framfart, något som jag inte alls gillar. Min vilja gäller tydligen inte alls, för jag vill ut och gå vandringsleder men stöttepelaren där bak har önskemål om att jag ska ta det lugnt och gå sakta fot om fot. Grrr! Har jag ingen talan alls längre?

På eftermiddagen var vi bjudna till Inga-Lill och Tommy på kaffe, där vi även provsmakade diverse likörer. Tack för en trevlig pratstund Inga-Lill och Tommy och tack Inga-Lill för att jag fick låna din ryggkudde!    

Ingemars förkylning, som vi trodde hade gått över, fick för sig att poppa upp ett tag igen. Det blev bara att anrätta den suveräna förkylningsdrycken, som använts under många år. Den varma drycken, och en speciell hostmedicin, som alltid åker med på våra resor, samt lite förebyggande astmamedicin, gjorde att han sov lugnt resten av natten.

Oh, regniga dag!

Tisdag den 23 november 2010

Ja, just det! Det regnade mer eller mindre hela dagen. Igår kväll hade jag mycket svårt att röra mig p. g. a. ryggbesvären. Idag på morgonen var det inte bättre, nästan tvärtom. Det var bara vila som gällde. Efter frukost blev det insmörjning med smärtstillande liniment, en stark värktablett och utökad dos av kortison. Halvt drogad sov jag flera timmar. Något bättre blev det, så på eftermiddagen gick vi sakta till den närliggande restaurangen för att surfa ett tag. Ingemar läste nyheter m.m. Jag låg efter med inläggen i bloggen. Att lägga in bilder tar tid, men är roligt och förr eller senare kommer jag ifatt.

Från Alentejo till Algarve

Måndag den 22 november 2010
Vid 09.00-tiden kom bagaren glatt tutande in på området i sin vita skåpbil. Gott med färskt bröd till frukost! Ute var det halvmulet idag, men +16 grader är en angenäm temperatur jämfört med kylan i Sverige.

Vi vinkade adjö till alla andra husbilsresenärer för att åka söderut till Camping Rio Formosa utanför Tavira. För en tid sedan hade Ingemar fått varning om att batteriet på hans digipass snart var slut. Inte speciellt bra med tanke på, att man via internet behöver komma åt banken för att betala räkningar m.m. Via skriftlig kommunikation på internet, kom man överens om, att banken skulle skicka nytt digipass till vår tillfälliga adress på Camping Rio Formosa.

Storkarna är tydligen på utflykt även idag, eller också bygger de nya bon någon annanstans. De gamla, tämligen risiga bona på lyktstolparna utmed vägen såg ganska övergivna ut. Ute på åkrarna lyste massor av små gula blommor, som Anna och Jan i Eguas har döpt till decembersolar. De här blommorna är betydligt mindre, än de i Spanien så vanligt förkommande, som Ingemar döpt till gulklockor.

Vi kom fram till Mertola, där genomfarten från det här hållet ringlar sig genom staden på en tämligen trång gata. Visserligen är den enkelriktad, men på den högra sidan står en massa bilar i skiftande storlekar parkerade utefter hela vägen. Att man ibland står en bra bit ut på den andra väghalvan hör till vanligheterna. Här gäller skohornet! Hur lastbilarna tar sig fram är en gåta.

När vi hade passerat den imponerande gamla romerska bron, som överbryggar den djupa dalgången, stannade vi till ett tag för att beundra den pampiga utsikten. Högt ovanför staden tronar den storslagna borgen på en kulle. Det är en mäktig syn och det var från det här hållet vi åkte in i staden förra året.

Mestadels köper vi vårt dricksvatten, men i Luz hade vi fyllt våra plastflaskor med vatten, som var angivet som dricksvatten. Båda hade vi en känsla av, att vi hade provat det, innan flaskorna fylldes och konstaterat, att det var fullt drickbart. Idag smakade vattnet klor och det fick därefter fylla en annan uppgift.

Vi lämnade nu vårt älskade Alenejo för att komma in i Algarveområdet. Vägen för över stora vidder med omväxlande grönska. När vi kom fram till en vägskylt med namnet Alcutim, var vi direkt överens om att åka den vägen, som är betydligt med intressant. Alcutim passerades och vi åkte sakta förbi den kakelsatta infarten från andra hållet. Här har man på stora blåmålade kakelplattor berättat om livet förr. Det är en anrik historia som på detta sätt förmedlas.

På andra sidan Guadiana ligger den spanska staden Ayamonte

Vi visste båda, vad vi ville göra, när vi kom utanför Alcutim. Vi ville följa vägen Montes do rio, som leder till Vila Real och som följer gränsfloden Guadianas ymniga dalgång. I det milda klimatet frodas frukt och bär av alla slag, som oliver, vindruvor, ekollon, granatäpplen och fikon. De delvis förvildade olivträden sträcker sina av oliver tyngda grenar långt ut i vägen. Det är ett litet paradis, där man gott skulle kunna försörja sig på vad naturen ger. Det fanns faktiskt både mark och boende till salu. Även här låg hundar mitt i vägen, utan att det ringaste bekymra sig om den långsamt förbipasserande trafiken.

En vägskylt visade mot Azhinal, den mysiga lilla staden, som vi också besökte ett par dagar förra året. Klart att vi måste göra ett kort återbesök! Vi satte oss med en kopp kaffe vid det lilla caféet ”A Prova”. En mycket välvårdad och snäll, brun hundhane luktade sig till vårt bakverk. Nej, han tiggde inte, utan ställde sig bara framför oss och tittade med en bevekande blick. Vem kan motstå den blicken? När jag vill föreviga honom med kameran, tyckte han det räckte med sötsaker och smet iväg.

Det lilla caféet med gott hembakat bröd och en frityrkokt specialitet med flytande honung

Här sitter de kepsförsedda männen på rad, men var är Ingemar?

Snart låg staden Castro Marim framför oss och här stannade vi till bland alla andra husbilar för att tömma toa och gråvatten samt fylla på färskvatten i tanken. Jag hade en lista på annat, som behövde fyllas på, som bröd, frukt, toapapper, dricksvatten, ost m.m. Vi körde in till närliggande Vila Real, där LIDL med sina förträffliga parkeringsplatser ligger. Inköpen gick bra, men att i ett par omgångar lyfta ner förpackningar med 9 liter vatten från pallsystem och därefter lyfta ner dem i en hög och djup kundvagn, gjorde att min redan onda rygg blev betydligt sämre. Vad det är viktigt att lyfta rätt!

Nu for vi direkt till Camping Rio Formosa i Cabañas utanför Tavira. Riktigt raka vägen blev det inte. Först stannade vi till vid det förträffliga tvätteriet nära vägen, för att lämna all vår tvätt. Om två dagar kan vi hämta den, rentvättad, manglad, struken och hopvikt. Kvinnan som äger tvätteriet är en pärla, så duktig. På campingen var det tämligen glest med husbilar så här års, så det fanns stora möjligheter att välja en bra plats. Snart träffade vi Inga-Lill och Tommy (Tomten), senare under kvällen kom in till oss för en stunds trevlig samvaro.

Till koppargruvfälten

 

 

 

Söndag den 21 november 2010

I natt vaknade jag och öppnade takluckan ovanför sängarna för att släppa in luft. Ingemar sov lugnt. Den svala, lätta nattluften smekte mitt ansikte och jag låg länge och njöt av himlavalvets skådespel. Ovanför mig lyste fullmånen och ”de tre vise männen”. Enstaka lätta moln svävade förbi. Det är i sådana ögonblick, som tid och rum försvinner och man känner sig som ett med hela skapelsen. Det kallar jag rikedom och frihet.

Det känns tryggt på den här platsen i Mina de São Domingos med dess glittrande vatten med omgivande grönska. Det är inget stoj eller bråk och polisen kör runt emellanåt, även nattetid. Det blev en solig dag och Ingemar passade på att torka av bilen lite, innan vi åkte ut mot de gamla gruvfälten, där den sargade marken med sina djupa gruvhål lyste varmt kopparfärgad i solljuset.

Efter vägen ser kopparmalmen ut som fint skiffer och man upplever en märklig känsla, när man försöker ta isär en liten bit. Det är lätt och känns som att bryta fragment av en träbit, som är i tidig förmultning.

Ska vi ha den här kaktusen som krukväxt?

En liten bit från kopparfälten är en mindre by belägen på en höjd. Soligt och med en underbar utsikt över nejden ligger ett äldreboende. Huset ser vackert och hemtrevligt ut, omgivningen är storslagen och i trädgården odlas blommor och diverse grönsaker.

När man via bron över badsjön anländer till Mina de São Domingos, kan man på höger sida sett från torget vid kyrkan se, hur staden med sina vita, sammanflätade hus klättrar uppåt på höjden. Häruppe hade vi aldrig gått och här skulle även Casa do Miniêras, gruvmuseet, ligga. Vi vandrade uppåt genom de smala gränderna, där söndagslediga innevånare stod eller satt i små grupper och pratade. Tvätten hängde på tork ute på gatan.Hundar och katter gjorde oss sällskap. Något Casa do Miniêras hittade vi inte, utan vi frågade en medelålders man, som med hjälp av gester och tal, välvilligt beskrev vägen för oss.  Nere i staden finns bruna kulturskyltar, som visar mot Casa do Miniêras, men underligt nog blir hänvisningarna allt sämre ju högre upp man kommer och när vi till slut kom fram till ett litet hus i en sammanbyggd länga, fann vi bara en liten skylt, som omtalade, att det var stängt. Nåja, det var ju söndag!

På jakt efter Casa do Miniêras

 

Här ska det grillas!

 

Vi fortsatte att gå högst upp på höjden bakom alla hus och här uppenbarade sig en fullständig överraskning. Nedanför oss låg en tämligen stor sjö, som inte finns med i den tämligen detaljerade kartboken över Spanien/Portugal.

Den på kartan obefintliga sjön

Nu hämtade vi husbilen och stannade till på en stor öppen plan, där jag lagade mat, medan Ingemar polerade bort den lilla skadan baktill på bilen. På tal om mat, vilka fantastiskt goda ägg man får från de frigående hönsen! Gulorna är stora och orangefärgade.

På kvällen spelade vi ett par partier Skip-bo, läste och jag skrev.

Inga marknader – ett litet missöde

Lördag den 20 november 2010

I natt och även under morgonen regnade det och termometern visade bara +14 grader. Idag bröt vi upp från Luz, för att sakta åka söderut. Strax söder om staden finns stora, mycket välskötta olivlundar med välansade träd och med marken mellan träden ordentligt plöjd för att få bort ogräset. På vissa ställen hade man förståndigt nog lagt ut kompost runt träden för att få bättre skördar.  

Någon marknad var det tyvärr inte den här lördagen i Moura, men däremot hade Ingemar läst, att det skulle vara marknad i Beja idag. Jag hade sett fram emot att få köpa den goda osten från den här trakten, några smakrika oliver och lite färskt grönt och frukt. På lite knaggliga vägar åkte igenom Póvoa de São Miguel på i riktning mot Moura, Serpa och Beja. I den här trakten dominerar olivlundarna och närmare Serpa möts man av mycket stora vinodlingar. Vägarna är huvudsakligen kantade med johannesbrödsträd, platanträd och eukalyptusträd.

Vi hade ingen tur med marknadsdagarna. När vi kom till Beja, åkte vi runt staden för att se, om det syntes något spår av en pågående marknad. Om inte annat brukar man märka, att människor kommer med påsar. Här såg det ut som en vanlig lördag i en lite större stad. Det var även svårt att hitta en parkeringsplats. Ett tag höll vi på att trassla in oss i trafikkaoset på de något trängre gatorna, men Ingemar lyckades avvärja faran.

Vid en mack gick Ingemar in för att fråga, var den eventuella marknaden kunde vara. En vänlig man erbjöd sig att köra före oss. Ingemar påpekade, att vår bil var bred och undrade om det skulle gå. Mannen körde före oss med sin lilla personbil och efter en stund kom vi fram till ett stort köpcentrum. Tydligen hade det blivit någon form av språkförbistring. Den vänlige mannen tappade vi snart bort och här var det trångt som i en sardinburk på parkeringsplatsen. I en krök råkade bilen skrapa i lite bak mot en betalningskur vid en bensinmack. Resultatet blev några svarta skrapmärken. Ingen fara! Det kunde ha blivit mycket värre. Det kommer säkert att gå att putsa bort den lilla skadan. Att det inte blev något matinköp, är väl onödigt att nämna.

Vi åkte vidare mot Mértola, där storkbon som vanligt prydde lyktstolparna. Förmodligen var de flesta av de bevingade varelserna på utflykt, för vi såg bara en endaste stork. Den här gången anlände vi till Mertola en annan väg än förra året. Normalt hade vi nog velat utforska Mértola, som historiskt sett är intressant, men vi har båda varit smått förkylda de senaste dagarna och känt oss lite hängiga. Det är nog en konsekvens av det kalla internetrummet på campingen i Evora. Jag har dessutom ryggont med smärtor ner i ena benet, som gör att det för tillfället är svårt att gå längre sträckor. Vi beslöt oss för att vänta med att vara kulturella till ett senare tillfälle.

I stället sökte vi upp en restaurang, där vi åt en stor skiva färsk tonfisk. Vi tyckte, vi behövde trösta oss lite efter den lilla skadan på bilen och passade samtidigt på att planera resten av dagen. Skulle vi stanna över natten i Mértola eller åka vidare österut till gruvstaden Mina de São Domingos, där vi var förra året? Båda kände vi för att åka vidare.

Här på restaurangen fick jag en tillfällig beundrare. Nu för tiden får man ju ta vara på allt! När Ingemar skulle betala notan till kyparen, tillika chefen för restaurangen, ställde sig en äldre man, iförd keps och käpp bakom Ingemar, tittade skrattande med intresserad och lite flirtig blick på mig och pratade med chefen. Förmodligen var det mitt ofärgade hår, som väckte uppmärksamhet. Här söderut färgar ju alla kvinnor sitt hår. Chefen log och talade om för mig att mannen berättade, att han var 83 år och nu undrade hur gammal jag var. Ingemar har noterat att de flesta män har keps och har börjat tala om, att även han skulle vilja bära keps. Det är nog bäst att bemöta konkurrensen! Det är aldrig för sent!

Efter att ha letat upp en bankautomat för att ta ut lite pengar, for vi mot Mina de São Domingos. En hel del bönder var sysselsatta med att ansa oliv- och pinjeträd i planteringarna utmed vägarna. Det märks att vi närmar oss de mer populära turistområdena, för när vi kom till den lilla badsjön i Mina de São Domingos, stod redan ca 15 husbilar parkerade, såväl portugisiska, som engelska, tyska och holländska. Här fanns även ett trevligt tyskt par, som vi tidigare träffat i Luz. Svenskarna lyste med sin frånvaro.  Det fanns fortfarande bra platser kvar på parkeringen utmed vattnet. Smultronträden utanför bilen bar samtidigt både blommor och mogna bär.

Ett blommande smultronträd

Senare på kvällen tog vi en promenad in i staden för att betrakta folklivet en lördagskväll. Det var en del folk i rörelse. Tidigare under eftermiddagen hade det varit distriktsfotboll för ungdom och en flamencodans trupp från Sevilla hade dessutom haft framträdande. Vi konstaterade, att man har öppnat flera caféer och små pubar i den gamla gruvstaden. I en något större lokal höll ungdomar bl.a. på att spela biljard. Bra satsning! Här ser man inget klotter på husväggarna.

Härinne träffas ungdomar för att spela biljard m.m.

Väggmålning. Så såg det ut, när gruvdriften var igång.

Överallt får man se upp för de lösspringande hundarna. De springer omkring överallt och ligger ofta mitt i vägen, utan att göra den minsta ansats till att flytta på sig. En företeelse undrar vi över . Små flakbilar kör ofta omkring med flera hundar i bur. Vad fyller de för funktion? Är de vakthundar, ska de säljas eller används de till hundkapplöpningar?

En lugn dag i Luz

Fredag den 19 november 2010

Vi stannade kvar i Luz idag, tog det bara lugnt, låg och läste och sov även en del. Under hela dagen var det ganska mulet och det kom en och annan regnskur. Det behöver fortfarande möbleras om i skåpen, för att allt ska fungera så bra som möjligt och jag passade på att göra en del idag.

Tyvärr är det lite för varmt i skuffen i husbilen, så det fina broccolihuvudet jag köpte för ett par dagar sedan, såg ut, som om det vill börja blomma. I en påse låg några franska, som hade hunnit bli alltför hårda. Ingemar finfördelade broccolin, som förvandlades till soppa, medan jag stekte ”fattiga riddare” av brödet. Det blev riktigt gott.

Igår lade mina gamla trotjänare helt av. Tack för god tjänst!

Välkomna mina nya skor! Hoppas vi kommer att trivas tillsammans!

Tidigt på kvällen tog vi en promenad och kunde konstatera, att det är lite mer liv och rörelse i den lilla staden i år jämfört med förra året. Kanske har vi fel, men vi tyckte även, att vi såg flera ungdomar än i fjol. Man har öppnat en ny pub och även en ny liten livsmedelsaffär. Vi hoppas verkligen, att den här lilla trevliga staden kommer att överleva.

På väg tillbaka hem till husbilen gick vi in en stund på den äldre puben, som vi besökte förra året. Ägarinnan kände trevligt nog igen oss. Vi drack var sitt glas rödvin, medan vi tittade på TV-nyheterna och fick ett par små tallrikar med getost och jordnötter som tilltugg. Det är bara männen som besöker pubarna härnere. Ägarinnan och jag var de enda kvinnorna bland 20-25 män, som nästan alla var lite äldre.

Till Anna och Jan i Eguas

Torsdag den 18 november 2010
Vi sov både länge och gott under natten och vaknade först, när kyrkklockorna började underhålla oss igen. Idag lyste solen och det blev en vacker dag. Klockan 12.00 var det +22,5 grader ute. Idag hade ett av mina barnbarn, Moa, namnsdag. Jag skickade igår ett e-mail till henne och idag bad jag min dotter att ge henne en stor namnsdagskram från mig. Hoppas det gick fram!

Det holländska paret hade två nya eldrivna cyklar, som vi och stod i djup beundran inför. Mannen demonstrerade färddatorn på cyklarna med alla dess finesser och påstod, att man bara behövde trampa 10 %. 4 -5 husbilar kom under förmiddagen för att utnyttja den fina servicen vid ställplatsen.

Vi tog en promenad förbi böndernas förråd för traktorer, som står på rad utefter vägen, ner till den stora iordningställda kommunala tvättbassängen, bara för att konstatera, att den inte hade använts och började förfalla. I en endast två år gammal olivlund, såg de små träden ut att må mycket bra och de gav redan nu god skörd.  Däremot är det en gåta, om dessa träd är en ny sort, som kommer att förbli småvuxna och så småningom spaljerade, eller om de kommer att planteras isär.

Tvååriga olivträd med goda skördar

Idag var vi förväntansfulla. Vi skulle vi åka på besök till Anna och Jan, som bor långt ute i ödemarken i Alentejo.  Vid 12.00-tiden åkte vi från Luz till den lilla staden Póvoa de São Miguel, där Jan en timme senare mötte oss med sin personbil ”Selma”. De hade förvarnat oss, om att det inte skulle gå att köra med husbil och det visade sig snart vara helt riktigt. Jan förklarade, att här i området känner alla varandra, så vi kunde tryggt ställa kvar bilen i Póvoa de São Miguel. Vi parkerade på en stor plan vid ett Cooperativt lagerhus, dit bönderna kom med stora lass av oliver, som skulle tas omhand. Minns jag rätt, går den första skörden av oliver till inläggning och den senare till pressning av olivolja.

Därefter började äventyret. Vägen till Annas och Jans bostad är bara ca 5 km, men det tar ca 30 minuter att åka. ”Vänta bara”, sa Jan, när vi började skutta fram på vägen. ”Det här är bara början”. Och det var sant. En husbil hade inte haft en chans att ta sig fram. En fyrhjuling hade varit betydligt bättre lämpad för ändamålet. Det blev rena terrängåkningen, men det märktes att Jan efter fem år hade vanan inne och han parerade skickligt mellan djupa, mycket leriga spår, grästuvor och en massa större och mindre vattenfyllda gropar på den ibland näst intill obefintliga vägen. Nu förstår vi, att de under regniga dagar inte har en chans att åka till mer bebyggda trakter. Olyckligtvis såg jag inte en chans att kunna kliva ur bilen för att föreviga ler- och vattenlandskapet på bild. Då hade nog både Selma och jag varit tvungna att klafsa runt och trampa vatten ett bra tag. Turligt nog sken solen idag.

Under sommartiden är det inte mindre än fyra grindar till kornas inhägnader att öppna. När det nu närmar sig vinter behövs det bara två grindar. Ingemar fick bli ”Olle i grind”, som öppnade och stängde. Någon grindslant fick han inte. Däremot tittade den stora, bruna tjuren lite förvånat på honom, där han stod alldeles intill vägen och betade.

Hjälp! En tjur mitt på vägen!

Vad då rädd? För mig? Jag flytt int! Så det så!

”Han är så snäll”, sa Jan tröstande. Och det är han tydligen, för han flyttade inte en millimeter på sig, utan bilen strök tätt intill honom, när vi körde förbi. Tjurens DNA-prover går säkert att spåra på bilen i form av hårtussar, om han skulle få för sig att neka till faderskapet, hos någon kalv i sin stora, välmående familj. Ingemar höll på att få sig en blöt tjurpuss genom den öppna sidorutan. Sådana de är! Ännu värre var det med kvinnorna i haremet, korna, där de låg på den nästan obefintliga vägen. Med fullkomligt dödsförakt låg de bara och tittade likgiltigt på Selma. Jag hade inte en chans att pressa mig ut mellan de liggande korna och Selma för att fota dem. Först sedan Jan hade tutat ett antal gånger, flyttade de sig lite makligt åt sidan, men inte många centimeter, bara så de inte klämde fötterna.

Här betar damerna i haremet i godan ro.

Men så charmiga och söta kor med sina lite lurviga pälsar, stora vackra ögon och långa ögonfransar! De såg riktigt kramgoa ut.

Så småningom kom vi fram till markområdet, där Anna och Jan håller på att bygga sitt hus mitt ute i vildmarken. Här välkomnades vi av en leende Anna, som med spjuveraktigt glitter i ögonen undrade hur färden hade gått.

Vilken natur och vilken underbar utsikt!  Huset, som är under byggnation, är beläget på en kulle och man har en milsvidd utblick över det omgivande landskapet. Långt borta ser man Ribeira de Ardila. Det är något märkligt med ljuset, för ibland ser man flera krökar av floden och dessemellan försvinner den helt. Älskar man att vara i naturen, leva lite avskilt och uppleva en total frihet, är det här en underbar plats.

Utsikt från Anna och Jan

Uppe på en kulle finns fortfarande den gamla stensättningen kvar från en rundel, som tidigare hade träställningar, där man torkade säd.

Jan och Ingemar beundrar utsikten från rundeln för torkning av säd

Inom parentes kan sägas, att sådana här rundlar med närmare beskrivning kan man se i naturreservatet ”Reserva Natural do Sapal”, som ligger vid Algarvekusten nära Vila Real de San Antonio,  där även ett museum är beläget. Inom det vidsträckta området, där Anna och Jan bor, finns både olivträd, stenekar, massor av en sort vildväxande lavendel m.m. En del stenekar bär, enligt vad som sägs, ekollon, som är tjänlig som människoföda. Stenekarna står under naturskydd och får inte tas bort eller beskäras hur som helst.

En av de gamla stenekarna

Annas och Jans hus byggs på en gammal ruin och de berättade, att man bara får bygga på befintliga ruiner och att huset ska ha samma yttermått. Bestämmelserna är många vid byggnation. Nu fick vi även se den i deras blogg omtalade rörspisen, som säkert kommer att fylla en bra funktion och även bli vacker, när den är helt färdig. Genom de stora fönstren, som helt täcker en vägg i vardagsrummet, har man en enastående utsikt.

Att Anna och Jan än så länge bor lite provisoriskt i sin husvagn med en övertäckt förgård, tror jag de står ut med, med tanke på att det inte är så långt kvar innan de kan flytta in i sitt drömhus, som ligger i en superb miljö.

Fest på gång

Dags för svensk matjessill med gräddfil

Vårt värdfolk fick en paus i byggnationen

Här tillbringade vi några trevliga eftermiddagstimmar med mycket prat, glada skratt, gott vin med tilltugg, svensk matjessill med färsk potatis, hackad rödlök och gräddfil, innan Jan körde oss tillbaka till Póvoa de São Miguel. Vi åkte tillbaka till närbelägna Luz för att sova. Ett stort tack Anna och Jan för trevliga timmar tillsammans!  Vi återvänder gärna! Visiten hos er har väckt många angenäma tankar och reflektioner och ni vet att Alentejo finns i våra hjärtan!

Till Luz vid Lago Grande

Onsdag den 17 november 2010

Vi hade beslutat oss för att bryta upp från Camping Evora idag. Den lilla katten var försvunnen, så vi behövde inte ha dåligt samvete.

Under gårdagen hade Ingemar tagit ut heltäckningsmattorna och borstat av dem. Idag var det min tur att putsa alla andra ytor som spis, speglar, skåp m.m. med microfiberdukar. En liten stund vid datorerna hann vi också med, innan vi åkte. Det skulle förmodligen dröja, innan vi skulle få internetuppkoppling igen.  

Vi åkte N256 i riktning mot Mouráo och svängde därefter ner till den lilla staden Luz, där vi var även förra året och som ligger vid det konstgjorda sjösystemet Grande Lago. I samband med byggandet av den stora dammen Barragen d´Alqueva och uppdämningen av sjön, blev man tvungen att flytta den gamla staden Luz. Den dränktes helt enkelt och en ny identiskt likadan stad byggdes upp nära sjön. Man flyttade helt enkelt allt inklusive befolkningen med alla konsekvenser som denna omplacering innebar. Mellan ett av stadens torg, skolan och tjurfäktningsarenan har man gjort i ordning en mindre ställplats för husbilar, där man kostnadsfritt kan tömma toa och gråvatten, samt fylla på vatten. Vi delade platsen med ett holländskt par och alla somnade vi lugnt till kyrkklockornas spröda melodier.

En dag i solen med en liten kattfröken.

Tisdag den 16 november 2010

Himlen var klarblå på morgonen, så det blev ytterligare en njutningsfylld dag i solen. Ännu är det ingen trängsel, även om det har anlänt en och annan ny husbil.

Vi fick en ny beundrarinna idag. En liten kattfröken, som tyckte vi passade som fosterföräldrar. Hon är grå- och svartrandig med vita tassar och vit bröstlapp samt ganska korthårig päls. Den lilla damen ser mycket välskött ut med sin glänsande päls. Inte hårar hon mycket heller. Hon strök länge runt våra ben, innan hon först hoppade upp i mitt knä, där hon lade sig och spann i solskenet. När jag började med fotvård, tyckte hon att Ingemars knä var betydligt lugnare. Ännu mer populära blev vi, när vi senare på eftermiddagen åt currykyckling och ris. Visst fanns det en och annan munsbit för henne också! Något dåligt samvete behöver man inte ha. Det kommer ständigt nya gäster, som ger de små liven något ätbart.

Visst är hon söt!

Vår lilla fotomodell

Här talar man om att det är höst och på gång att bli vinter. Årstiderna har dock olika innebörd. Här kvittrade fåglarna hela dagen och gråsparvarna parade sig. Undrar just, om det hinner bli för kallt för den nya kullen ungar?

På eftermiddagen tittade vi färdigt på ”Bröderna Lejonhjärta”. Det var några år sedan vi såg den, så det var riktigt givande.

Den aktiva delen av dagen avslutas med ett besök i ”uppkopplingsrummet”.